Nya skolministern Lina Axelsson Kihlblom har blivit en av de mest kristendomsfientliga i skaran av socialdemokrater som innehaft posten. Regeringspartiet driver skolfrågan hårt inför valet, och då är det positivt att kristenheten börjat bjuda motstånd.

Axelsson Kihlblom är helt öppen med att slutmålet är att förbjuda alla konfessionella skolor, men regeringen föreslår först delmålet att förbjuda att nya skolor startas, och att befintliga växer.

Regeringens förslag väller över av problem, men låt oss för enkelhetens skull nöja oss med statsrådets argument när den nya promemorian presenterades i pressen: ”Vi kan inte ta skattepengar och ge till skolor som använder det för sin religiösa predikan.” Hårdare tag måste till, menar ministern, eftersom ”vi ser att det finns flera fall då religiös påverkan smyger sig in”.

Detta är en märklig argumentation. För det första är det inte regeringen som äger skattepengarna och kan dela ut dem efter egen önskan. Det är medborgarnas pengar, som riksdagen fördelar så som den anser lämpligt.

För det andra illustrerar ordvalet övertydligt att det inte är en destruktiv, våldsbejakande religion som regeringen fruktar, utan religionen som sådan. Men ministern förbiser då den uppenbara motsägelsen att all verksamhet i den svenska skolan enligt läroplanen ska vila just på en religiös grund – ”den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. 

En talande detalj är S-regeringens ordval om det som i lagens mening heter ”konfessionella skolor”, där de i stället ständigt talar om ”religiösa skolor”. Det är uppenbart att det är ideologi och vilken känsla i ett visst ordval som väger över för regeringen. Den som behärskar språket behärskar nämligen snart också människornas tankar.

I en seriös politisk debatt är det dock saklighet som måste komma i första rummet. Och här brister det allvarligt i regeringens kampanj. Axelsson Kihlblom pekar på att Säpo har kritiserat hur extremistiska organisationer har startat skolor och bedrivit samhällsfarlig verksamhet. Det hade då varit lämpligt att inflika att detta problem inte handlar om den totalt dominerande gruppen kristna skolor, inte heller judiska skolor, utan om den lilla gruppen muslimska skolor.

Att vränga ord och fakta i den egna propagandans tjänst håller aldrig längre än till den punkt då man ställs till svars. I totalitära stater sitter en regering säkert så länge den kan kontrollera medierna och det offentliga samtalet. Men en öppen demokrati måste ha en saklig och skarp granskning av makten.

Därför är det mycket välkommet att Sveriges kristna råd nu skrivit ett öppet brev till Lina Axelsson Kihlblom och önskat möta ministern för samtal. Kyrkoledarna beskriver sin oro för de politiska signaler ”som relativt entydigt signalerar att religion inte hör hemma i offentligheten”.

Analysen från Sveriges kristna råd är helt korrekt. Skolan blir en av de viktigaste inrikespolitiska frågorna inför valet, och regeringen Andersson bör inte lämnas någon ro i dess strävan att strömlinjeforma svensk skola ännu djupare in i sin eget politiskt reglerade form. Ambitionen till radikal förändring är tydlig, och den motverkas enbart genom ett lika skarpt motstånd. 

Skolministern är mycket öppen i sin sammanfattning av läget: ”Vi socialdemokrater vill inte se religiösa friskolor i Sverige. Men det finns inte riktigt underlag i riksdagen för det.” Om vi bortser från det vanliga osakliga ordvalet kan den ideologiska skiljelinjen knappast bli skarpare.

Det är en tydlig väljarinformation inför riksdagsvalet i september.