Inget svenskt parti har genom åren tagit lika stora ideologiska språng som Centern. De har varit mer rasistiska än Sverigedemokraterna, exempelvis i målsättningen ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”, som partiets program förespråkade genom hela Andra världskriget.
De har varit mer kristdemokratiska än Kristdemokraterna, som när deras program under 1950-talet slog fast kristendomen som grundläggande för all undervisning och ville bekämpa alla ”sedligt och moraliskt nedbrytande krafter” som motverkar familjebanden.
De har varit mer höger än Moderaterna, så sent som när de i sin förra budget stolt förkunnade: ”Vi sänker skatterna mest i svensk politik.” Och nu, 2019, lägger Annie Lööf sig själv, sitt parti och Sverige i Socialdemokraternas famn.
Långt före det gångna valet stod det klart att läget skulle bli svårt och att det verkliga vägvalet skulle komma efter att rösterna räknats. Men Centerns mål var ändå tydligt: att avsätta Stefan Löfven. De har också i höst tillsammans med hela Alliansen och Sverigedemokraterna röstat ner en socialdemokratisk statsminister – inte en, utan två gånger.
Även Liberalerna har nu tagit steget över till S-sidan, men det är Centern som burit ledartröjan i denna historiska process. Det går knappast att beskriva agerandet som annat än ett svek – inte främst mot de andra Allianspartierna, utan framför allt mot de väljare som trodde att deras röst på C och L innebar en röst på en Alliansregering. Dessa väljare får nu se sin röst förvandlas till regeringsunderlag åt Socialdemokraterna.
Det ligger också en portion hyckleri i Annie Lööfs agerande. Gång på gång har hon upprepat sin avsikt att inte ge något inflytande till vare sig SD eller V. Följaktligen röstade Centern nej till Ulf Kristersson för att inte riskera att en Alliansregering stöds av SD. Men inte heller det tänkta S-C-L-MP-styret har någon egen majoritet i riksdagen; även denna konstellation är beroende av att få Vänsterpartiets godkännande.
De två liberala partiernas vägval kommer också självklart att påverka väljarnas agerande. Liberalerna löper uppenbar risk att implodera och åka ur riksdagen i nästa val, och även Centern har förlorat i väljarstöd sedan valet. Under tre perioder sedan 1930-talet har partiet haft en organiserad kohandel med Socialdemokraterna. Varje gång har väljarna bestraffat dem. Senaste gången, 1998, gjorde partiet sitt sämsta val någonsin.
Men dessa tre tillfällen skiljer sig ändå från nuläget. Genom sitt senaste färgbyte lämnar Center-kameleonten ett långvarigt nära borgerligt samarbete, som de andra partierna ända fram till i fredags eftermiddag hoppades skulle leda till fortsatt samverkan. De väljare som känner sig lurade har nu bara ett håll att vända sig: högerut.
Väljarna i västerländska demokratier har en tendens att dela upp sig i två ganska jämnstora grupper. När nu C och L klivit över i ett vänsterliberalt block är det troligt med en väljarflykt över till den trio oppositionspartier som under kommande år kommer att dras närmare varandra, vare sig de vill det eller ej.
Det långsiktiga resultatet av Centerns önskan att utesluta Sverigedemokraterna från politiskt inflytande kan alltså bli att SD och en konservativ oppositionsrörelse växer sig allt starkare, samtidigt som S och MP sitter tryggt kvar i Rosenbad med makten att urvattna och förhala de punkter Centern fått igenom i förhandlingarna.
Så när Annie Lööf framöver sitter med den högersko hon lovade att hellre äta upp än att bli stödparti åt Stefan Löfven kan hon samtidigt fundera över frågan: Var det värt det?