Så var det dags för ännu ett pinsamt bakslag för Sverige. Ungern godkände i veckan Finland som Natomedlem framför näsan på det blå-gula grannlandet. 

Som orsak uppgav Ungern att man de senaste åren har ”bevittnat hur svenska regeringsmedlemmar gjort det till en vana att fortlöpande ifrågasätta demokratiskicket i Ungern”. Ungern har helt enkelt fått nog av den svenska kritik som riktas mot landet i parti och minut. 

Visst måste Ungern kunna tåla kritik, ja. Men faktum är att en del av den svenska kritiken har varit rent ideologisk, inte ett allmänt värnande om demokratiska principer.

Ett typexempel är förra S-ministern Annika Strandhälls uttalande om att Ungerns familjepolitik påminner om 30-talets Tyskland. Hon syftade på de bidrag och förmånliga lån som regeringen införde 2019 för att stödja familjer som föder och fostrar många barn. Detta ”förskräckliga” ungerska tilltag fick ministern att dra fram nazistkortet.

Den mer seriösa kritiken mot Ungern har gällt förbudet mot politisk styrning av domstolar och media. Men ibland har kritiken studsat tillbaka och blottlagt brister i de svenska demokratiska strukturerna. Som till exempel det faktum att det även i Sverige är regeringen som utser domarna i Högsta domstolen. 

Kritiken mot Ungern har så klart också gällt landets förbud mot ”främjande av homosexualitet till minderåriga”. Lagen påverkar skolundervisning och innebär också att reklam, tv-program och filmer med öppet homosexuella och transpersoner inte får synas i det offentliga rummet eller visas på tv förrän efter klockan 22. 

I raden av traditionellt inriktade lagar och reformer har Ungern även stoppat möjligheten för samkönade att adoptera barn och i grundlagen skrivit in vad föräldraskap är, nämligen att ”modern är en kvinna, fadern en man”.

Man kan tycka vad man vill om den ungerska linjen, men att ständigt hacka på ett självständigt land i östra Europa – för att de inte har valt den svenska vägen – är inte klädsamt. Och inte konstruktivt.

Kritisera gärna Ungern, men inte för att man avviker från de trender som för tillfället gäller i Sverige. 

I andra länder finns andra traditioner och, ibland också, en vilja att hålla fast vid dem, vid värden som är bärande element i deras samhällen och historia. 

Att agera ordningsman och progressiv uppfostrare bland Europas länder har blivit kostsamt för Sverige. I detta fall var priset inte bara en fördröjd Natoprocess utan också ännu ett förnedrande bakslag.