Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas.
Matteusevangeliet 5:14

Världen idag

Efter att vi under flera decennier misskött integrationspolitiken kunde situationen inte bli annat än ohållbar när flyktingvågen kom, menar Olof Edsinger. Foto: Marcus Ericsson/TT

Ingen väg tillbaka i migrationspolitiken

Ledare · Publicerad 00:10, 21 apr 2021

Även denna vår har Sveriges migrationspolitik varit en het fråga, och mycket tyder på att den kommer att bli viktig också inför nästa riksdagsval. Den senaste överenskommelsen på området presenterades den 8 april av Morgan Johansson (S) och Märta Stenevi (MP), och har sedan dess blivit föremål för omfattande diskussion i media.

Beroende på debattörernas preferenser har de beskyllt regeringspartierna antingen för alltför hårda eller alltför mjuka tag. Klart är dock att vi, om migrationsöverenskommelsen blir godkänd av Sveriges riksdag, kommer att få ett restriktivare regelverk än tidigare – men också ett betydligt generösare än majoriteten av väljarna skulle önska sig.

I motsats till vad retoriken säger är det ju så att våra tre största partier, S, M och SD, står närmare varandra i dessa frågor än de båda nuvarande regeringspartierna.

Detta kan man förstås beklaga. Tidningen Dagen talar till exempel (9/4) om migrationsöverenskommelsen som ”begravningen av Sverige som humanitär stormakt” och som ”spiken i kistan för en epok när svenska folkets hjärtan har varit öppna och när Sverige som nation tagit sitt ansvar som rikt land att ge skydd och en ny framtid till människor på flykt undan krig och förföljelse”.

Men man kan också vända på perspektivet. Det finns nämligen inte någon realistisk väg tillbaka. Så sent som under 2010-talets första halva fattade politikerna flera ganska ogenomtänkta beslut i dessa frågor, som fick till följd att Sverige på ett ohållbart sätt stack ut i relation till övriga Europa.

Om vi samtidigt hade haft en väl fungerade integrationspolitik hade kanske regelverket fungerat längre än vad som nu blev fallet. Men när vi i stället under flera decennier har misskött detta område, kunde situationen inte bli annat än ohållbar. De senaste årens omsvängning i opinionen må alltså vara beklagansvärd – men den är fullt logisk.

Man kan helt enkelt inte vara ”humanitär stormakt” utan att samtidigt ha en strategi för konsekvenserna av den förda politiken.

I stället för att skälla på politikerna för att ägna sig åt en ”kapplöpning mot botten” (Dagen) bör vi därför lägga krutet på att de närmaste åren arbeta för en ny och realistisk integrationspolitik. Bara då kan vi i de breda folklagren få en förnyad vilja till en generösare migrationspolitik.

Detta hindrar förstås inte att den kristna kyrkans profetiska uppdrag i dessa frågor kvarstår. Men även detta uppdrag kan yttra sig på olika sätt.

Några närliggande förslag skulle till exempel kunna vara dessa:

• Att fortsatt utmana alla former av rasism, där människor bedöms utifrån etnicitet eller hudfärg snarare än vår gemensamma mänsklighet. Vänsterns identitetspolitik är i detta avseende lika problematisk som extremhögerns främlingsfientlighet.

• Att fortsätta visa på goda exempel på integration, inte minst kopplat till den mångfald som är tänkt att gälla i den kristna gemenskapen där det inte längre handlar om ”jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna” (Gal 3:28).

• Att fortsätta verka för en god utveckling i de länder som migranterna kommer från, särskilt kopplat till kyrkans internationella missions- och utvecklingsarbete.

• Att fortsatt värna enprocentsmålet i Sveriges bistånd och att – i ett läge där migrationen till Sverige kommer att minska – verka för att pengarna vi sparar in på detta inte satsas enbart här i Sverige, utan också på katastrofinsatser och flyktingläger på andra håll i världen.

• Att fortsatt agera blåslampa i frågor kring Migrationsverkets prövning av de kristna konvertiterna, där inte minst Skandinaviska Människorättsjuristerna och nätverket #rättilltro har gjort en både stor och beundransvärd insats.

Det finns ingen väg tillbaka till tiden innan den så kallade flyktingkrisen. Men det finns oändligt mycket vi kan göra framåt – både som kristna och som samhällsmedborgare. Låt oss därför fortsätta att sporra varandra, samtidigt som vi inser att dagens politiska verklighet har sina orsaker.

Barmhärtighet och realism behöver inte vara väsensskilda storheter.

Det finns ingen väg tillbaka till tiden innan den så kallade flyktingkrisen. Men det finns oändligt mycket vi kan göra framåt – både som kristna och som samhällsmedborgare.

Tid att vrida idrotten rätt igen

Ledare ”Det centrala är inte att ha segrat, utan att ha kämpat väl.” Så lyder den mest kända devisen från... tisdag 3/8 00:10

Ödmjuka och fina förebilder för Sverige

Ledare Helgjutna insatser från Daniel Ståhl och Simon Pettersson i lördags gav Sverige såväl guld som... tisdag 3/8 00:00

Landet som jag som jude alltid kan lita på och luta mig emot

Israelkommentar Jag skriver denna artikel samma dag som min mamma firar sin födelsedag. Det vill säga inte sin...
Podcasts
Följ Världen idag i sociala medier