Rysslands invasion av Ukraina sätter inte bara den europeiska säkerhetsordningen i gungning, den sätter också FN:s impotens i blixtbelysning.

FN bildades efter andra världskriget med löftet ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel”. Organisationen hade en föregångare i Nationernas Förbund som hade bildats efter första världskriget med ett liknande syfte: att förhindra krig och främja internationellt samarbete. Det är förstås få saker som är viktigare än att förhindra krig mellan länder och i stället fördjupa samarbete.

I våra nordiska länder har också FN historiskt åtnjutit stort förtroende. FN:s förste generalsekreterare var norrmannen Tryggve Lie. Han efterträddes av Dag Hammarsköld, som ledde FN mellan 1953 och 1961. Det handlade om två extraordinära nordiska statsmän som gav glans åt organisationen i Norden, men det är en glans som organisation i dag inte alltid förtjänar.

Efterhand som antalet medlemsländer i FN ökat har svårigheterna blivit allt tydligare, vilket nu sätts på sin spets i samband med Rysslands vedervärdiga krig.

I FN:s generalförsamling röstade en överväldigande majoritet för en resolution som kräver att Ryssland omedelbart upphör med sin militära insats i Ukraina. Det var 141 röster för resolutionen, 5 röster var emot – Ryssland, Belarus, Eritrea, Syrien, Nordkorea – och 34 länder avstod från att rösta. Det låter hoppfullt.

Men FN har också ett säkerhetsråd som har ansvar för ” att upprätthålla världsfred och avvärja hot mot den internationella säkerheten”. Säkerhetsrådet består av femton medlemsländer, varav fem är permanenta medlemmar. Dessa fem – USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina – har vetorätt och kan sätta stopp för beslut. Den rätten utnyttjade nu Ryssland.

På liknande sätt utgör FN en vandrande motsägelse också på andra områden. FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, arbetar för att skydda och stärka mänskliga rättigheter världen över. Rådet, som bildades 2006, har 47 medlemsländer, fördelade utifrån en indelning av världen i fem regioner. Listan över länder som suttit i rådet inkluderar namn som Afghanistan, Kina, Kuba, Pakistan, Ryssland och Saudiarabien – men inte Sverige. Det är länder med ett konsekvent register av brott mot de mänskliga rättigheterna.

Just nu förfasas vi över de fruktansvärda brott som begås mot civilbefolkningen i Ukraina. På nyheterna diskuteras att ställa de ryska ledarna, inklusive Putin, inför rätta för krigsbrott och för brott mot mänskligheten. Detta samtidigt som Ryssland sitter i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

FN har självklart en roll att spela som mötesplats för världens nationer och vikten av internationellt samarbete är i dag viktigare än någonsin tidigare. Men i ett läge där demokratin globalt sett är på tillbakagång, där de mänskliga fri- och rättigheterna är satt under press i allt fler länder och där det återigen råder krig i Europa är FN inte särskilt mycket att hoppas på.

Det har i omgångar diskuterats ett behov av ett Demokratiernas Förbund, åtminstone som komplement till FN. Oavsett organisationsform är den tanken i dag alltmer nödvändig. Världen delar sig mellan auktoritära och icke-demokratiska makter som Kina och Ryssland och den fria demokratiska världen med USA och Europa i spetsen. Här måste allt göras för att stärka den frihetliga delen av världen.

Att krigets ondska fått den transatlantiska länken mellan Europa och USA att stärkas och att EU tagits sig samman och står enigt mot Ryssland är därför glädjande. Fokus framöver behöver ligga där.