Centerpartiet bär sitt namn av en orsak. Namnet indikerar en vilja att finnas i mitten av svensk politik och kunna samarbeta åt flera håll. Ambitionen är sympatisk, men att försöka sitta på minst två stolar samtidigt är en långsiktigt svår konst, som ofta slutar med att balanskonstnären trillar i backen.

Sådana utmaningar har präglat Centern under många år, men den senaste tiden har balanserandet blivit allvarligare än på länge.

Den fråga som verkligen har tydliggjort vacklandet är gymnasielagen. Den kom till före valet 2018, när Social­demokraterna tvingades släppa sin invandringsrestriktiva hållning och gå Miljö­partiet till mötes för att hålla samman regeringen. Men förslaget kunde bara gå igenom riksdagen genom att Centern spräckte Alliansens linje och röstade ja till förslaget.

Samtliga partier har sedan dess uttryckt att gymnasielagen blev en dålig kompromiss, som varit ytterst svår att tillämpa på ett praktiskt och rättssäkert sätt. Lagen täckte omkring niotusen ensamkommande flyktingar, nästan uteslutande unga afghanska män som saknade flyktingskäl, men som ändå tilläts stanna om de gick en gymnasieutbildning och därefter skaffade fast jobb.

När lagen röstades igenom för två år sedan deklarerade Centern att det riktiga moraliska valet var att säga ja. När regeringen nu föreslår en ytterligare modifiering av lagen byter Centern plötsligt fot, och Anne Lööf förklarar lika frimodigt att regeringens hantering är ”cynisk” och att partiet nu ska rösta nej.

Men partiets velande inställning är en del i ett större mönster. Vi minns hur Annie Lööf hellre skulle äta upp sin sko än samarbeta med Stefan Löfven – men sedan gick och gjorde just det.

Dessa återkommande lappkast hänger till stor del samman med Centerns svaga ideologiska grund. Ena dagen är man marknadsliberal, andra dagen röstar man igenom Social­demokraternas budget. Ibland vill man behålla sin landsbygdsprofil, ibland vill man ha sin bas på Stureplan. 

Centerns spretiga profil, som på senare år fått allt större fokus på identitetspolitik, har också gjort att man – partinamnet till trots – lockat till sig företrädare längst ut på extremkanterna. Än är det islamister med kraftigt auktoritär grundsyn, än är det företrädare från den motsatta, ultraliberala sidan.

Den sista problematiken har den senaste veckan exploderat i partiledningens ansikte. Partiets andre vice ordförande, Fredrik Federley, som profilerat sig som starkt normbrytande, tog hastigt ”timeout” från sitt EU-uppdrag när det avslöjades att den person han tills nyligen haft en relation med släppts från ett nioårigt fängelsestraff för pedofilbrott.

Först efter en vecka medgav partiet till slut inför media att Federley varit väl bekant med personens grova våldtäkter mot barn och att detta ”skadat förtroendet” för Federley – men trots allt detta tar partiet inte sin hand ifrån honom.

Dagens situation är onekligen långt ifrån det Bondeförbund som 1957 bytte namn till Center­partiet, och där partiets program fortfarande slog fast att partiet ville arbeta för samhällets bästa ”på kristen och nationell grundval”, att den kristna livsåskådningen skulle vara grundläggande för all undervisning, och att ”de sedligt och moraliskt nedbrytande krafter som verka upplösande på familjebanden måste bekämpas”.    

Att stå på en fast värdegrund och därifrån göra mogna omvärderingar av enskilda frågor är en sak. Att planlöst glida runt på ett normlöst gungfly är något helt annat. En rad ord skulle kunna användas om 2020 års Center­parti, som återkommande byter positioner och visar undfallenhet inför olika slags extrema uttryck.

Men ordet ”förtroende” är knappast ett av dem.