Att vörda Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd.
Ordspråksboken 9:10

Världen idag

Bibeln pekar även på en kollektiv dimension av syndabekännelsen, i Bibeln ofta uttryckt i vi-form, skriver Olof Edsinger. (Bild från årets bönedagar vid korset i Hassela.) Foto: Johannes Enarson

Den som inte kan omvända sig är i sanning fattig

Ledare · Publicerad 00:00, 27 aug 2019

Det tas många initiativ till bön just nu. Utöver Sverigebönens mer kontinuerliga verksamhet har vi på sistone kunnat läsa om en bönemanifestation vid 30-meterskorset i Hassela, en bönekonferens på Ralingsåsgården och en böneturné med ett antal bedjare från Tanzania.

I dagarna lanseras även initiativet ”Sverige 365”, med 24/7-bön över hela landet, och den 9 september är det bönedag inför Riksdagens öppnande i Stockholm.

Detta är goda nyheter, för så länge som det bes finns det hopp.

Men sedan är ju också frågan vad vi ber om. I grunden finns det visserligen inte några restriktioner när det gäller detta. ”Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse”, skriver Paulus (Fil 4:6). Men både Gamla och Nya testamentet visar oss att ett av de vanligast förekommande inslagen i en bön efter Guds hjärta är bönen om förlåtelse.

Eller med ett annat kristet stor-ord: omvändelse.

Denna typ av bön kan vara både personlig och kollektiv. Den personliga varianten är den som vi i Sveriges kristenhet är mest vana vid. I många kyrkor är en personligt formulerad syndabekännelse ett stående inslag i gudstjänstordningen. Men Bibeln pekar även på en kollektiv dimension i detta.

När Jesaja möter den Helige i Jerusalems tempel utbrister han: ”Ve mig, jag förgås! För jag är en man med orena läppar.” Dock stannar han inte vid detta, utan lägger till: ”... och jag bor ibland ett folk med orena läppar” (Jes 6:4).

Och på motsvarande sätt med Daniel i Babylon. När denne gudsman ber och fastar för sitt folk formulerar han sig konsekvent i vi-form: ”Vi har syndat och gjort orätt, vi har varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. … Ja, Herre, vi sänker våra ansikten i skam, vi och våra kungar, furstar och fäder, eftersom vi har syndat mot dig” (Dan 9:5, 8).

Några decennier senare kan vi läsa om Nehemjas tårar i Susans borg, när han får höra om att muren runt Jerusalem är nedriven: ”Dag och natt ber jag till dig för Israels barn, dina tjänare, och bekänner de synder som vi Israels barn har begått mot dig. Även jag och min faders hus har syndat” (Neh 1:6).

Det är alltså gott och rätt att vi som Guds folk vänder om och – personligt såväl som kollektivt – ber om förlåtelse till Herren. Att vi inte distanserar oss vare sig från våra egna eller våra medmänniskors synd, utan tvärtom identifierar oss med det system av orättfärdighet som vi är en del av. Sanna profeter pekar inte finger – de lider i sitt innersta över världens bortvändhet från Gud.

Men detta är ju också en del av kruxet. För frågan är om inte stora delar av Sveriges kristenhet har förlorat sin förmåga att känna och uttrycka sin nöd över sakernas tillstånd. Att vi har svårt att ta in allvaret i det andliga läget, och därmed också upplever ett främlingskap inför den typ av böner som vi här har tagit del av.

Klart är att det i dagens postmoderna samhällsklimat, där relativismen i många lägen regerar, kan vara svårt att ta något på riktigt stort allvar. Om inget kan vara riktigt sant, kan ju inget heller vara riktigt falskt – och då kan det inte vara så noga med de andliga tingen. Då kan det inte finnas skäl att verkligen omvända sig – eller?

Nej, svensken av i dag tenderar snarast att känna sig ”kränkt” när hon får höra att hon är en syndare i behov av nåd. Och även bland Guds folk är det lätt att tanken smyger sig in: Inte kan det väl vara så farligt? Inte kan väl Gud förvänta sig att vi ska sörja över våra synder? Att vi med Jakobs ord ska ”klaga” och ”gråta” över våra avvägar från Gud och hans vilja?

Jo, det verkar faktiskt så. Även om formerna för detta kan variera. Och djupast sett är det ju bara den helige Ande som kan ”överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom”. Men en sak är säker: I varje tid kommer Gud att kalla sin skapelse tillbaka till den heliga och sanna väg som hör hans rike till. Därför får vi konstatera att den som har förlorat sin förmåga till förkrosselse har förlorat något av sin egen mänsklighet. Den som inte kan omvända sig är i sanning fattig!

För frågan är om inte stora delar av Sveriges kristenhet har förlorat sin förmåga att känna och uttrycka sin nöd över sakernas tillstånd. Att vi har svårt att ta in allvaret i det andliga läget ...

Stefan Salmonsson blir pastor i Norge

Församling. Reseevangelisten Stefan Salmonsson, som tidigare varit pastor inom Trosrörelsen i Sverige, har nu installerats som pastor i Sarpsborg i Norge. Han... söndag 13/10 15:00

Tack, Uppdrag Granskning, för samtalet ni öppnat för

Ledare SVT:s Uppdrag Granskning lät sig inte kväsas. Trots att de under Stockholm Pride fick ta emot den negativa utmärkelsen ”Rosa tisteln” av RFSL för... lördag 12/10 00:00

Förbud är den nya liberala friheten

Ledare Sveriges skolväsende vilar på en nära tusenårig kristen grund. Det senaste halvseklet har suddat ut det mesta av kristet innehåll, men... torsdag 10/10 11:55