Judehat är inget nytt fenomen i Malmö. Från min egen tid i staden på 80-talet minns jag den olustiga känslan att fira gudstjänst och på väg in i kyrkan se vakterna vid byggnaden intill, vid synagogan. Sedan dess har det skett en kraftig eskalering, med passiva politiker som åskådare till en pågående tragedi.

I dag har många judar lämnat Malmö på grund av hot och förföljelser. Som journalisten Lars Åberg sagt: ”I Malmö är det farligt att vara jude – inte att vara antisemit.” När reportern Petter Ljunggren i Uppdrag granskning 2015 klädde sig i kippa och Davidsstjärna och gav sig ut i Malmö kallades han för judedjävul och ombads lämna Möllevångstorget. Ute i Rosengård kastade de ägg på honom och han tvingades fly.

För mindre än ett år sedan uppmärksammades hur judehat grasserar på Malmös skolor. Judiska lärare vågar inte bära smycken i skolan som vittnar om deras identitet eller ens berätta för sina chefer om vilka de är. Det är en skam för Malmö – och för Sverige – att antisemitismen har tillåtits gro och växa på detta sätt.

I helgen lades ytterligare en händelse till den långa raden av antisemitism. 

Bakgrunden var den danska högerextremisten Rasmus Paludan som ville besöka Malmö och bränna upp en Koran inlindad i bacon. Paludan släpptes dock inte in i Sverige, men svenska högerextremister valde att sparka på en Koran och någon satte också eld på ett exemplar och filmade det. Resultatet blev stora upplopp i Malmö, med skadegörelse och stenkastning mot polis.

Vid upploppen skanderade folkmassorna på arabiska: ”Khaibar Khaibar, o judar, Muhammeds armé ska återvända.” I en kommentar förklarar Judiska centralrådet betydelsen: ”Khaibar var en plats där judar mördades av Muhammed och hans följare år 628. På så vis går det inte annat än att tolka folkmassan som att den uppmanade till mord och utrensning av judar.”

Uppretade muslimer borde väl ha vänt sin vrede mot Danmark – eller åtminstone mot svenska högerextremister – men de valde att attackera judarna.

Antisemitism kan komma från olika håll och ska fördömas oavsett ideologisk bakgrund. I Malmö är den framför allt importerad, med rötterna i Mellanöstern. I många muslimska länder ingår hat mot judar som personer och Israel som nation som en självklar del av kulturen. Barn får det med modersmjölken, i skolan och genom kulturen. Det lämnar man inte bakom sig bara för att man passerar den svenska gränsen.

I Sverige har vi frihet. Vi har rätt att tycka, tänka och uttrycka vad helst vi anser om en åsikt, en övertygelse eller en religion. Den friheten bör man vara rädd om och därför hantera med vishet. Att använda den – som Rasmus Paludan – för att såra och orsaka smärta är bara destruktivt.

Samtidigt måste alla som bor i Sverige lära sig att hantera smärtan när någon ändå väljer att använda friheten på det sättet. Hot om mord och utrensning får aldrig vara en respons. 

Mats Tunehag, återkommande skribent i Världen idag, gjorde nyligen följande iakttagelse:

1. Judar har blivit trakasserade och attackerade i Malmö i alltför många år. Men inga upplopp eller bränder som respons.

2. En kyrka i Malmö har nyligen blivit vandaliserad sju dagar i rad. Men inga upplopp eller bränder som respons.

3. En Koran sparkas. Upplopp och bränder som respons.

Media har under lång tid, med all rätt, haft en blåslampa i baken på de sverigedemokratiska miljöerna vad gäller rasism. Samma fokus måste nu riktas mot de muslimska miljöerna och deras ofta djupt ingrodda antisemitism. 

Det måste vara möjligt att leva som jude också i Malmö.