För den svenska allmänheten är det inte lätt att förstå vad EU-ledarna faktiskt enats om efter fem dagars mangling. 

Å ena sedan har den svenska medlemsrabatten i förhållande till vårt lands ekonomiska nivå ökat med cirka 2 500 miljoner kronor per år, men å andra sidan stiger den totala årsavgiften för Sverige med 6 000 miljoner kr, från 39 000 till 45 000 miljoner kr. 

Här försvinner alltså 6 miljarder, årligen, i satsningar i Sverige eller skattesänkningar.

Regeringen har därmed misslyckats med att etablera principen att förlusten av den brittiska medlemsavgiften skall kompenseras genom besparingar i EU-budgeten, inte i de nationella budgeterna, det vill säga att rätta mun efter matsäcken. I stället fortsätter EU:s långtidsbudget på samma höga nivå som tidigare – som om britterna fortsatt var kvar.

Ett annat svårbegripligt inslag i den nattliga EU-uppgörelsen berör återhämtningspaketet. Här beskrivs det som en stor framgång att Stefan Löfven (S) lyckats minska ned den totala gåvo/bidragsdelen från ursprungligen 750 miljarder euro (cirka 8 000 000 miljoner kr) till först 500, därefter 450 och till sist 390 miljarder euro (ca 4 100 000 miljoner kr) med resten i lån (360 miljarder euro).

Då får man erinra sig att alla riksdagspartier – utom L – ansåg att allt, inte 48 procent, skulle vara i lån samt att totalsumman var för hög.

Principen att EU som kollektiv tar på sig gemensamma lån, för att dela ut gratispengar till misskötta länders ekonomier, har med detta etablerats. Likaså att alla länder – inte bara de inom euron – skall ingå, trots svenska folkets nej till euron. 

Övertydligt nog tar EU därmed ett gigantiskt steg i riktning mot en federal statsbildning, med krav på egna finansieringskällor som EU-skatter.

Till detta har Sveriges regering medverkat – och bidragit genom EU till en kraftigt ökad skuldsättning för våra egna skattebetalare. 

Sannerligen är det svårt att se som en framgång.