När vänsterfeminister och konservativa kristna är överens i en fråga kan man ana att den har en moralisk tyngd utöver det vanliga. Så är fallet i frågan om surrogatmödraskap, som denna vecka fått genomslag i svenska medier. Kritiken från ett brett fält av debattörer förkunnar en etisk sanning som det hyperliberala projektet har förlorat – nämligen att en kvinnas livmoder inte kan reduceras till en marknadsplats.
SVT:s pratshow Carina Bergfeldt har från starten haft en förkärlek för att bjuda in gäster med ett progressivt budskap. Det var därför ingen överraskning att säsongens sista avsnitt hade bjudit in festfixaren Micael Bindefeld med make för att berätta om sin familjesituation.
Men det är ändå positivt att så många skribenter, även från liberala DN och Expressen, har kritiserat att en så verkligt komplicerad fråga som att skaffa ett barn via surrogatmamma förenklades bortom rimlighetens gräns och snarast skrattades bort med småprat om egenskaper i det genetiska kartoteket bland äggdonatorer.
Den moderna tekniken har gjort det möjligt att skaffa barn på helt nya sätt. Men den nya metoden att göra barn i ett laboratorium, snarare än i en intim, livslång gemenskap mellan en kvinna och en man, väcker ändå följdfrågor som aldrig ställdes i SVT-programmet. Ett barn har en grundläggande rättighet att känna till sina föräldrars identitet (och här kanske pojken ifråga vet mer om sitt ursprung än vi tv-tittare).
Men vi inser att det finns dels en biologisk mamma, dels en kvinna som burit barnet, men där barnet inte får växa upp med någon av dem. Det växer i stället upp hos två män, där tv-inslaget ger intrycket att båda är biologiska pappor. Där sätter dock biologin stopp; endast en av männen i tv-soffan kan rimligen vara biologisk pappa, den andre är det inte.
Vår tid borde upphöra med låtsasbilden att två personer av samma kön båda kan vara biologiska föräldrar till ett barn, när verkligheten fortfarande är att det alltid finns en biologisk mamma och en biologisk pappa, även om själva befruktningen skett via ett provrör.
Det senaste året har belyst ytterligare ett problem i surrogatindustrin, när kriget i Ukraina bröt ut och fick oförutsedda konsekvenser i ”bebisbranschen”. Väntande västerlänningar insåg plötsligt att deras barn i ukrainska kvinnors magar var strandsatta i krigszonen och kanske aldrig skulle komma fram.
Detta sätter fingret på att den här industrin inte har barnets intresse i fokus. Apparaten bygger på vuxnas längtan efter barn, och andra vuxna som vill göra sig en god affär på detta.
Det går enkelt att se på nätet vad ett barn är värt. Agenturen Nordic Surrogacy berättar att ett ”surrogatprogram” från USA kan fås för runt en och en halv miljon kronor. Mindre bemedlade kan dock skaffa ett barn från Georgien för knappt en tredjedel av den summan. Aftonbladets Irena Pozar sätter fingret på den ömma punkten när hon skriver:
”De som talar om surrogatmödraskap som en naturlig del av kvinnlig frigörelse avslöjar sig själva: kvinnors rättigheter är som bäst när de kan tillgodose mäns och rikas behov.”
Extra sorgligt är att en ledande aktör i branschen är den israeliska firman Tammuz. Det är dock talande att de inte tagit sitt namn från judisk kultur, utan från den babyloniske fruktbarhetsguden Tammus. Denna industri som frikopplar biologi, föräldraskap och familjeliv från varandra strider mot en judisk-kristen människosyn. Men den strider också mot de flesta av vår tids ledande ideologier.
Det var ovärdigt av SVT att flamsa bort en så etiskt komplicerad fråga på bästa sändningstid, och en sådan verksamhet bör aldrig någonsin tillåtas i Sverige.