Höstterminen avslutades med en för många ganska uppslitande debatt om hur vi som kristna ska förhålla oss till utlevd homosexualitet. Samtalet är förvisso inte nytt, men fick förnyat bränsle genom de inlägg som gjordes av Filadelfia Stockholms Niklas Piensoho och den här tidningens tidigare styrelseordförande Per-Olof Eurell.
Det finns inga skäl att upprepa argumenten från debatten här och nu. Om inte annat är de tillgängliga via Världen idags hemsida och Svenska evangeliska alliansens resurshemsida äktenskap.info. Men även om det finns anledning att kritisera de revisionistiska (omtolkande) bibelläsningarna teologiskt, finns det en punkt där det är avgörande att även de som står för en klassisk kristen äktenskapssyn lyssnar in vad som kommuniceras.
Nämligen den som har med bemötande att göra.
Alltför många hbtq-personer vittnar om att de har blivit illa behandlade i konservativa kristna miljöer. Som så ofta kommer de värsta exemplen från USA, där det förekommer att ungdomar som kommit ut som homosexuella har blivit portade från sina egna hem. Men även i Sverige finns berättelser om alltför hårda ord, alltför kategoriska omdömen och alltför fördomsfulla attityder.
Både hbtq-personer och deras familjer vittnar i flera fall om en skam över sin egen belägenhet, och även detta är ett misslyckande för de gemenskaper de är eller ha varit en del av.
Därmed inte sagt att alla skam- eller skuldkänslor skulle vara obefogade. Lika lite som man kan sätta likhetstecken mellan kärleksfulla varningar och kärlekslösa fördömanden. Men när det är skambelagt att över huvud taget berätta om sina sexuella känslor är det något som är fel. Om vi menar allvar med att det är skillnad mellan sak och person, mellan läggning och handling, får det ju inte vara tabu att sätta ord på sin personliga brottning!
Och handen på hjärtat: Det räcker att läsa diskussionstrådarna i sociala medier för att se hur lätt det är att trampa snett i bemötandefrågorna. En del som sägs på Facebook borde absolut inte sägas ansikte mot ansikte med någon som berörs av det som diskuteras. Och det som inte kan sägas ansikte mot ansikte ska kanske inte sägas över huvud taget?
Som Skriften säger: ”Ert tal ska alltid vara vänligt, kryddat med salt” (Kol 4:6; min betoning).
Det finns ledare som företräder en revisionistisk teologi som inte låter barnen hämta posten därhemma, av rädsla för att det ska finnas brev med hot och hat riktat mot den egna familjen. Så kan vi inte ha det.
Visst kan vi vara överens om detta, när diskussionerna fortsätter under 2023? Vänligt och med kärlek, men utan att på något sätt backa från vår fasta övertygelse i sakfrågan.