I individualismens namn lanseras ständigt nya sätt att bryta normer kring relationer och familj. När alla gränser suddats ut i hur par sätts samman går nästa naturliga steg i att spränga gränserna vad gäller antal. Förslagen må framställas i ord som kärlek och frihet, men det är långt ifrån självklart att alla konstellationer är bra för alla inblandade. 

Normalt är det bibeltroende kristna som brukar pekas ut som huvudfiender mot individens relationella frihet. Men egentligen är det snarare verkligheten som i slutänden kommer ikapp även de mest kreativa familjekonstellationer.

Denna vecka släpps den hårt medielanserade boken Three dads and a baby, om en polyamorös gruppering av tre män i Kalifornien som blivit de första att lyckas finna ett befruktat embryo, skaffa en surrogatmamma och därefter själva godkännas som tre manliga föräldrar till en liten bebis. 

Hade ett sådant förslag lanserats för bara något decennium sedan hade det varit i form av en absurd sketch. Men när det naturliga biologiska sambandet ”mamma, pappa, barn” förklarats omodernt är det bara fantasin som begränsar vad som kan göras. Samtidigt står verkligheten fortfarande kvar.

Problemet är att det dröjer en generation innan den visar sig fullt ut.

Radiotablån i P1 erbjöd nyligen en talande illustration av denna problematik. Först kom programmet ”Kropp och själ”, som helt okritiskt beskrev alla positiva sidor med att leva med flera partner, och all kritik avvisades som trångsynt moralism.

Därefter följde dock programmet ”Plånboken”, som handlade om ökande antal bedrägerier och andra problem vid livets slut. Företrädaren för Sveriges begravningsbyråer hade en enkel förklaring: ”Våra familjekonstellationer i Sverige blir alltmer komplicerade.” Därför tvingas samhället försöka lösa de problem som uppstår när de naturliga banden mellan makar, föräldrar och barn kapas.  

Problemen med upplösta familjeband visar sig genom hela livet. På senare år har allt fler unga vuxna som växt upp i familjer med två pappor eller två mammor kommit ut offentligt med kritik mot den miljö som samhället tvingat dem att växa upp i. Ansvaret faller tungt på dem som okritiskt tillåtit de normbrytande experiment där det alltid är barnen som får ta konsekvenserna.

Om det bara är konservativa kristna som vågar utmana tidsandan och hänvisa till den biologiska och psykologiska verkligheten, är det inte de kristna som bör ställas mot väggen. Snarare är det den stora massan, som egentligen ser kejsarens nakenhet men är för räddhågade för att påtala den.