Din rättfärdighet når upp till himlen, Gud, du har gjort stora ting. Gud, vem är som du?
Psaltaren 71:19

Världen idag

Palmes ”pojkar” regisserade mötet med Yassir Arafat

Redan 1965 hade utrikesminister Sten Andersson tagit palestiniernas parti emot Israel, och enligt hans egna ord var han arkitekten till att utforma det som i dag kallas Palme-linjen, där hans och Pierre Schoris kontakter med Algeriet och Kuba banade väg för närmandet till PLO.

Duon Andersson och Schori kom sedan att fösa Palme framför sig och arrangera dennes möte med Yassir Arafat 1974, skriver Johan Westerholm.

Kulturserie · Publicerad 07:00, 22 dec 2021

Mycket av den marxism, eller snarare de postmarxistiska ideal, som präglar utrikesdepartementet i dag, samt Sveriges nära och positiva relationer till PLO, brukar tillskrivas Olof Palme. Men är detta en helt korrekt beskrivning?

Med en allt större distans till Palmes liv och gärning kommer nya uppgifter i dagern som pekar på helt andra orsaks- och personsamband som rot till dagens situation.

UD:s åsikter, eller åsiktsproduktion, har sedan kriget kommit att skifta, från att ha stått segermakterna i allmänhet och USA i synnerhet nära, till att över tid stå närmare de intressen som direkt kan kopplas till forna Sovjetunionen och i viss mån Kina.

Denna glidning, och de positiva relationerna till post-marxistiska stater eller diktaturer såsom Kuba och Vietnam, samt rörelser som PLO och det Muslimska brödraskapet, brukar tillskrivas Olof Palme. Och den svängning som skedde 1974 i en sammantagen utrikespolitik som en del av hans verk.

Men det finns goda skäl att gå djupare in i detta.

I den officiella historiebeskrivningen fick Palme kontakt med PLO-ledaren Yassir Arafat och den palestinska rörelsen 1974. Lika mycket som Olof Palme var en hjälte i november 1974, var Yassir Arafat på den här tiden en skurk. 

Ändå var det Olof Palme som tog in den palestinska rörelsen i den internationella solidaritetens finrum – och det är Palme som är först av västledarna med att träffa Arafat.

Rubrikerna när Palme träffade Arafat var inte nådiga, och de är intressanta av två anledningar. För det första i sina fördömanden av det inträffade, och för det andra för att media köper Olof Palmes och utrikesdepartementets förklaring utan omsvep. Den officiella bilden är att mötet var mer av en slump, där Algeriets president för revolutionsrådet, Houari Boumédiènne, överraskat Palme med att ha bjudit in Arafat till en officiell middag utan Palmes vetskap. 

Arafat var inte en respektabel person vid den tiden och fördömandena efter mötet spillde även över på Palme själv. Inte heller Houari Boumédiènne var utan frågetecken, då han 1965 störtat sin företrädare Ben Bella i en militärkupp.

Mötet skedde i Algeriets huvudstad Alger, 1974. Arafat misstänktes vid denna tidpunkt bland annat för inblandning i OS-massakern i München 1972, bombningen av en skolbuss i Israel där nio barn dog, samt för att ha startat inbördeskrig i Jordanien.

Vad som var sant och vad som var falskt om Yassir Arafat kan inte ha varit helt lätt att avgöra på den tiden. Arafat hade, likt många ledare för självständighetsrörelser, ett starkt behov av att kunna forma sin egen berättelse och det är följaktligen svårt att bedöma sanningshalten i stora delar av berättelsen om hans liv. 

Själv påstod Arafat att han var född i Jerusalem, men det har i efterhand konstaterats – med stöd av hans födelseattest – att han föddes som femte barnet i en skara av sju till en textilhandlare i Kairo, 1929. Påståendet att Arafat föddes i Jerusalem är en del av hans hjältemyt, då Jerusalem till skillnad från Kairo är en helig plats. 

Ion Mihai Pacepa var rumänsk underrättelseofficer och en av de inom KGB som var ansvariga för att träna och finansiera Arafat. När Pacepa hoppade av från öst till väst erkände han att det var han som förfalskat Arafats födelseattest i syfte att stärka PLO-ledarens mytbildning.

Den 22 september 2003 skrev Pacepa i The Wall Street Journal att Arafat var ”en karriärterrorist, tränad, beväpnad och finansierad av Sovjetunionen och dess satellitstater”. Algeriet, där Olof Palme träffat Arafat, var en av dessa satellitstater. Fatah, den rörelse som Arafat själv bildade innan han tog över PLO, etablerade sitt första kontor just i Alger. KGB-avhopparen berättade att han gav Arafat ungefär 200 000 tvättade dollar i kontanter i månaden under 70-talet.

Pacepas bekännande kom flera år efter att Palme mördades, och långt efter att Palme träffat Arafat i Alger. Att Algeriet stod under Sovjetunionens beskydd borde dock Palme ha varit medveten om hela tiden.

Men mötet i Alger 1974 bör inte ha tillkommit av en slump. Inte heller från svensk sida även om Palme överraskades i stunden. Palmes kärlek till Algeriet finns noga dokumenterad efter hans första besök 1962, när han fångades av kraften i det algeriska folkets längtan efter frihet och självständighet, och av dess förste ledare, Ahmed Ben Bella.

Det fanns dock en förhistoria till det ”spontana” mötet 1974 som förberedde för Arafats framgång att bli upphöjd till legitim företrädare för det palestinska folkets frihetssträvan och krav på Israel; krav som ytterst hade som mål att förinta judarnas folkhem på jorden.

Svaret ligger i den kvartett som kom att omge Palme och som har kommit att kallas ”Palmes pojkar”: Sverker Åström, Sten Andersson, Pierre Schori och Jan Eliasson, där Andersson och Schori intar en särställning. 

Sten Andersson, tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna och senare även utrikesminister, brukar pekas ut som Arafats bäste vän, inte bara av Andersson själv utan även av andra källor. Men hur denna vänskap uppstod, och framför allt hur och när de träffades, är det få som vet.

Inte ens Andersson nämner det, trots den nära vänskapen, i sina memoarer. Ett möte och en kontext som det finns få eller inga spår av.

Men att dessa träffats långt före Palmes möte i Alger bör det råda få tvivel om, och att förberedelserna inför deras middag 1974 pågått en längre tid kan i dag ställas utom allt tvivel.

Sten Andersson ger själv en ledtråd i en debattartikel i Aftonbladet den 8 mars 2011, där han går till skoningslöst angrepp mot Göran Perssons Israelvänliga politik. Andersson beskriver med egna ord när han 1965 började ta det palestinska folkets parti efter en längre tids vistelse i Israel och efter samtal med – vad han beskriver som en aggressiv – Golda Meir.

Andersson beskriver hur han börjar forma det som i dag kallas för ”Palme-linjen” i konflikten Israel–Palestina. I praktiken utser Andersson sig själv till arkitekten bakom denna linje.

Det andra avgörande spåret av Anderssons förberedelser och inflytande finner vi i Pierre Schoris memoarer. Schori beskriver hur Sten Andersson, i egenskap av partisekreterare, den 15–19 december 1969 leder en socialdemokratisk delegation vid ett besök till Algeriet. I delegationen ingick bland annat, förutom Schori själv, även Karl-Erik Lundgren från Broderskapsrörelsen.

Vid den tiden hade PLO etablerat en stark närvaro i Alger där de sedan 1964 öppnat sitt första kontor utanför Gaza.

Sedan 1965 hade även Kuba en påtaglig närvaro i staden efter den första Afro-asiatiska konferensen samma år. Kuba var dessutom ett av de första länder som erkände Yassir Arafat som legitim företrädare för det palestinska folket samma år.

Det är med andra ord orimligt att tro att middagen i november 1974 var oplanerad. Tvärtom tonar bilden fram av en noga regisserad tillställning, där flera flugor kunde slås i en och samma smäll.

I Alger, tummelplats och bas för såväl Kubas som Yassir Arafats intressen, sammanföll allt i ett tillfälle, där de som kallas ”Palmes pojkar” agerade så att begreppet ”Pojken Palme” kanske kunde vara mer träffande. Där blev det uppenbart att i varje fall duon Andersson–Schori kom att fösa Palme framför sig.

Detta beskrivs även av Henrik Berggren i hans biografi över Palme; duon serverade Palme färdiga lösningar och åsikter, nyttjande av hans svaga punkt, den algeriska revolutionen.

Samma bild tecknas av Bo Theutenberg i hans Dagböcker från UD.

Utrikesdepartementet intar något av en särställning i regeringen. Där andra departements opolitiska tjänstemän ska ta fram och bereda beräknings- och beslutsunderlag för allt från infrastrukturinvesteringar till finansiering av pensioner och omsorg, så har UD i uppgift att producera värderingar samt åsikter.

År 1974 gavs ett noga förberett tillfälle, där Sverige ändrade kurs och där rekryteringen till UD nu kunde börja omformas så att den bättre kunde tillfredsställa den politiska ledningens behov av ett departement med rätt åsikter.

Ändå var det Olof Palme som tog in den palestinska rörelsen i den internationella solidaritetens finrum – och det är Palme som är först av västledarna med att träffa Arafat.

Flytande könsidentitet uppmuntras på förskolor

Barn. Normkritisk litteratur rekommenderas, biologisk fakta tonas ned och ord som ”flickor” och ”pojkar”... torsdag 27/1 11:50

När föräldrarnas betydelse erkänns kan skolan bli bättre

Ledare För några decennier sedan hade det varit otänkbart att grovt våld, allvarliga trakasserier och... torsdag 27/1 00:10

Planen som skapar en palestinsk stat utan att följa några avtal

Israelkommentar Oslo-avtalen var de fredsavtal som Israel och PLO slöt under 1990-talet, vilka ledde fram till... torsdag 27/1 00:10

Ebba Busch mötte Bränsleupproret

Energipolitik. KD meddelade nyligen att partiet vill sänka reduktionsplikten för diesel så att dieselpriserna blir... torsdag 27/1 09:00

Jesus är hoppet självt

Inför söndag En Trisslott. Hoppas, hoppas … neeej, det blev bara två ”en miljon”! Jag hade ju behövt tre... torsdag 27/1 00:00

Rysslands invasionshot av Ukraina följer ett mönster

Nyhetskommentar Med över 100 000 ryska soldater utplacerade med krigsmateriel längs den ukrainska gränsen sätter... torsdag 27/1 00:00
E-tidning
Tidningen kommer ut tisdag–lördag. Fredags- och lördagsutgåvorna publiceras endast digitalt.
Senaste magasinen
Senaste avsnitten:
Följ Världen idag i sociala medier