En kvinna som greps i Turkiet, och som arbetat som sekreterare i Damaskus, uppgav vid förhör att hon hade sett dokument med uppgifter om Palmemordet. En annan uppgiftslämnare uppgav att personer inom PKK var involverade i illegala leveranser av Bofors-vapen och ammunition till Iran med stöd av den iranska ambassaden i Stockholm och via schweiziska bankkonton.

En Hamres från Västtyskland var med på mötet i Damaskus.

PKK:s europeiske talesperson Yildirim kom till Sverige i maj 1985 och träffade två östagenter – Sabri och Aga – den 25 juni 1985 i Gamla stan i Stockholm. Sabri och Aga var utbildade av den syriska säkerhetstjänsten.

Ali Cetiner, som lett PKK:s mordteam, utbrast spontant, när han hörde buggningsbanden med de så kallade ”bröllopssamtalen”: ”Men det är ju mord, de ska ju mörda någon.”

Ett bröllopssamtal hölls den 13 februari 1986 mellan Ismet Celepli och Hasan Hayri Güler, ansvarig för PKK:s terrorverksamhet i Västeuropa. Güler dömdes senare till livstids fängelse för två mord och ett mordförsök i Västtyskland.

Avlyssnade telefonsamtal avslöjade ett möte den 16 september 1985 i en lägenhet på Brommaplan med Hamres, samt Sabri och Aga (som träffat Yildirim i Gamla stan). Den fjärde deltagaren var Hamdi, en ledande PKK:are i Stockholm. Ytterligare två deltog på mötet, där man talade om mordplanering och skuggning.

Genom telefonavlyssning visste polisen att Palme skuggades under valturnén i september 1985. Polisen trodde att den ursprungliga planen var att skjuta Olof Palme när han var på väg från partihögkvarteret till regeringskansliet, men att biokvällen spelade attentatsmännen i händerna.

Flera vittnen kring mordplatsen beskrev utseenden som stämmer väl överens med PKK:are, och buggningen bekräftade att flera av dem var på mordplatsen.

Ett vittne såg en person på Tunnelgatan omkring en halvtimme före mordet som till utseendet såg ut som ”en gammal PKK:are”.

Hamdi från planeringsmötet vid Brommaplan var enligt buggningen utanför biografen för att kolla att det var Palme. Även Hamres, från mötet i Damaskus, var enligt Holmér med mycket stor sannolikhet utanför biografen.

Två vittnen berättade att de strax efter mordet nästan blivit omkullsprungna på Regeringsgatan av en man med utländskt utseende som kan vara gärningsmannen.

Två grupper med handplockade PKK:are kom till Sverige senhösten 1985. En grupp var ”Sergeanten”, Hamsa och Hosgyren. En tysk utredning visar att Hosgyren ingick i ett kommando för attentat i Skandinavien. Hosgyren tros ha varit på Monte Carlo på mordkvällen – i hörnan Sveavägen och Kungsgatan.

När PKK-avhopparen Ali Cetiner 1989 satt hos polisen i Düsseldorf med en ställning som kronvittne sade han att Hosgyren låg begravd i en park utanför Köln; Hosgyren hittades sedan i parken, mördad.

Hosgyren hade senast setts i Stockholm hösten 1986 med en ledande PKK:are, var skriven i Halmstad, men försvunnit – tills han grävdes upp i Köln. Tesen är att han dödades för att han visste för mycket.

Den 27 januari 1987 handlade samtalen enligt avlyssningen om att förrädare skulle komma att mista livet och att alla härefter ”ska vara tysta om Palme”.

Holmér menar att patrullerna hade letts av en ledningsstab, där Hamres var general. En PKK:­are med kodnamn Cemal kom in i Sverige från Frankrike via Danmark den 9 februari 1986 och bodde hos en Aygan i Eskilstuna strax före mordet. Cemal, som liknade Belker i tv-serien ”Hill Street”, kunde enligt ett vittne ha varit i närheten av biografen på mordkvällen.

Aygan från Eskilstuna var borta från hemmet under perioden den 6–11 februari. Han fick av hustrun reda på att han skulle ringa öststatsagenten Sabri, men inte från en vanlig telefon.

Både Yildirim och Sabri bor i dag i två Stockholmsförorter.

Det scenario som Holmér beskriver är att gärningsmännen följde Palme till bion. När de fått bekräftat att han var där beordrades bilen fram.

Den 11 september 1986, strax efter att Expressen avslöjat PKK-spåret, drev de misstänkta med polisen, enligt avlyssningen: ”De har inte hittat min plats och vet inte var jag var”, säger en av dem under samtalen där Palme nämns. Det måste ha inneburit att han var på någon betydelsefull plats som polisen inte kände till, säger Holmér, som menar att PKK finansierade sin verksamhet via ekonomiskt stöd från Sovjet och Syrien och genom heroinsmuggling.

Redan i mars 1986 berättade ett vittne hur en man med turkiskt utseende strax före mordet sprang förbi honom på Olofsgatan och hoppade in i en bil som stod på Adolf Fredriks kyrkogata.

Vid avlyssning den 15 februari 1987 pratades det om Palme, hur de hade förföljt Palme under en vecka och hur alla hade åkt till Malmö. Holmér konstaterar att det är alldeles klart att de skuggade Palme.

Tesen är att PKK:s Europa-avdelning, liksom vid två tidigare PKK-mord i Sverige, gav order om mordet, att svenska avdelningen förberedde attentatet och pekade ut offret och att en lågrankad PKK:are utförde dådet. I förhören vägrade PKK:arna att svara på frågor och ljög även när lögnerna var uppenbara.

Avhopparen Ali Cetiner menar att PKK ”skapade förutsättningarna” för mordet på Palme: motivbild, intern och extern propaganda och direkta hot mot Sverige och Palme. Landshövding Gunnarssons utredning i januari 1989 menar att tänkbara motiv, vid sidan av PKK:s egna, kunde handla om de illegala vapenleveranserna från Sverige till Iran och andra länder.

Precis före Palmemordet höll Stockholmspoliserna Håkan Silversjö och Hans Strindlund på att nysta upp den sovjetiska underrättelseverksamheten i Sverige. Från december 1985 till slutet av februari 1986 arbetade två poliser och en tulltjänsteman kontinuerligt med spaning och kartläggning av den sovjetstyrda verksamheten, som försörjde sig på narkotikahandel, vapenhandel och prostitution.

I februari 1986 greps tre medlemmar i det ryska nätverket, varav en sovjetisk ambassadpersonal. Den kriminella verksamheten hade politiska syften, som skulle uppnås genom olika terroraktioner och bombattentat. Enligt ett polisförhör i januari 1986 var organisationen snart färdigbildad och klar att börja fungera.

Drygt en månad före Palmemordet höll kriminalinspektörerna ett förhör med en man som pekade ut en av ledarna inom den bulgariska maffian, som precis hade börjat att samarbeta med ryska maffian.

Det var en utbildad terrorist som hade Sverige som bas och som medverkade i attentatet mot påven i maj 1981. Mannen var ”en rånare med hela Europa som spelplan” och ”beväpnad och mycket farlig”. Han var cirka 45 år, hade kommit till Sverige 1970 och därefter bildat kommunistiska celler i Göteborg.

En 74-årig man från Bulgarien som blev svensk medborgare den 1 januari 1976 – med samma namn som den utpekade terroristen – dömdes av Malmö tingsrätt i januari 2012 till fängelse i 6,5 år för grovt narkotikabrott.

Silversjö och Strindlund beskriver hur flera sovjetiska ambassadmän hade kontakter inom ”ryssmaffian”, hur den sovjetiska och den bulgariska maffian samarbetade och hade goda kontakter med sina respektive ambassader.

En sovjetisk medborgare från Estland pekades ut som ledare för organiserade stölder och smugglingsresor där ett bulvanföretag användes som täckmantel för att smuggla ut stöldgods.

En central källa uppgav för polisen att verksamheten styrdes av attachén vid den sovjetiska ambassaden, som enligt ambassadbuggningen kände till Palmemordet i förväg. Polisens källor beskrev en grupp med ett 30-tal personer som hade långt framskridna, konkreta planer på att starta ”aktioner i Sverige”.

Holmér beskriver hur diplomaten var vaken hela mordnatten. Diplomaten sade vid ett senare tillfälle när han kom hem till sin hustru att: ”I natt har jag hjälpt en mördare ut ur landet”, varpå hon svarade: ”Det gjorde du väl också den här natten när Olof Palme mördades.”