Hjälp att leva

Vad är det som fyller livet med mening och få oss att växa som människor och vad gör livet meningsfullt? Vi lever i ett samhälle som präglas av starka krav på prestation, ytlig skönhet och stark individualism. Djup depression och frustration över att inte "räcka till" är en av de vanligaste orsakerna till att många väljer att avsluta sina liv – livet är meningslöst. Andra räds åldrandets möjliga konsekvenser. Att förlora sin självständighet och bli beroende av andra är en outhärdlig tanke. Till detta kommer skräcken för smärta och lidande.
I eutanasidebatten lyfter man ofta fram möjligheten till minskat lidande som en av de viktigaste anledningarna till varför dödshjälp bör införas. Ingen ska tvingas gå igenom ett meningslöst lidande och alla som vill ska få möjlighet att avsluta livet. Problemet är att i samma stund som vi bestämmer kriterier för vilka som skatillåtas att avsluta sina liv, har vi också bestämt vilken typ av liv som vi ser som meningslösa. Frågan är då hur de som uppfyller kriterierna, men ändå inte vill avsluta sina liv, uppfattar detta?
En dansk läkare uttryckte nyligen glädje över att den tekniska utvecklingen gällande fosterdiagnostiken nu hade kommit så långt att man räknar med att det inte kommer att födas några barn med Downs syndrom i Danmark inom en snar framtid.

Vi har skapat ett samhälle där perfektionismen är det upphöjda idealet. Högpresterande människor utan problem, smärta och motgångar, lyfts fram som det optimala – men stämmer det?
Jag har läst om en framgångsrik amerikansk politiker som berättade om hur han som ung handplockades för uppdrag i Vita huset. Framgången var både omedelbar och omfattande. En lycklig familj och många barn blev ett viktigt komplement till hans omfattande arbetsuppgifter. Så föddes deras yngste son som var gravt handikappad. Läkarna förklarade att han förmodligen aldrig skulle utvecklas mer än till en mental nivå som motsvarar en fyraårings. Detta blev en av de största välsignelserna som familjen kunde få uppleva. Den "ofullkomliga" sonen förde in nya kriterier. Hans oförmåga att uppfatta positioner och status är befriande. "Han dömer människor bara utifrån godheten
i deras hjärta". "Varje dag lär jag mig någonting genom att betrakta honom. Han har blivit den grundläggande förebilden för hela vår familj".

Att skapa ett människovänligt samhälle innebär inte att allt besvärligt och svårt rensas bort. Avsaknad av smärta och lidande skapar inte en högre lycka. Att leva handlar om att våga konfrontera det svåra, att hitta redskap som hjälper oss genom smärta och lidande och när jag inte orkar så vill jag lita på att det finns människor runt omkring mig som ger mig det stöd och den kraft som jag behöver.
Hjälp att leva hela vägen in
i döden är något helt annat än hjälp att dö när jag inte längre vill leva! Jag vet i alla fall vilken typ av samhälle jag vill leva och dö i!

Eva Johnsson
ledarsidan@varldenidag.se