En bra bön att be gällande kriget i Ukraina

Som specialiserad på texter om krig och elände har jag utan att röra en min klarat av att läsa en massa texter om Rysslands krig mot landet vars existens Putin förnekat, Ukraina. Men så, häromdagen, läste jag om en ukrainsk by och den brutalitet som dess invånare utsattes för av vanliga ryska soldater. Under en månad var byns befolkning inlåsta i en källare, ”motiverat” av att ett ryskt högkvarter skulle etableras i byn. 

”De inlåsta människorna, friska och sjuka i varierande åldrar, kunde ju också ha avrättats”, kanske någon nu tänker. Ja, det är sant, byborna blev ”bara” instängda och de fick även viss tillgång till föda. Men det var så vidrigt trångt, mörkt och syre­fattigt i källaren att flera avled, efter att de hade blivit vansinniga. 

Jag erkänner: Då brast det för mig, och tanken svindlar ännu när jag tänker på att detta pågick under en månad. 

Civila, vanliga människor som inte ens gjort motstånd, inklusive barn och åldringar ... Hur kan man bete sig mot dem så fullständigt vidrigt och under lång tid? Därtill sker detta i nutid, och ockupanterna kommer inte från något land med låg utbildningsnivå. Ryssland har tvärtom massor av högutbildade, inte minst vid militära högkvarter. 

Jag försökte på 1990-talet under några år hjälpa människor i en rysk stad att komma på fötter. För nästan ingenting arbetade jag som lärare i en vanlig rysk grundskola under ett år; jag hade fler lektioner än vad som var hälsosamt. Jag fortsatte sedan med att i över ett år bistå den lokala näringslivsutvecklingen med tolkning och rådgivning. 

Senare fick jag som projektledare vid ett svenskt universitet också möjlighet att jobba humanitärt för ”vanliga” ryssar. Visst kändes det bra att bidra till att det blev nya arbetsplatser i den ryska regionen, men det jag värderar högst från den perioden av mitt liv är hur en vän och jag lyckades rädda en liten dödssjuk rysk flickas liv.

Vad vi gjorde är en lång historia, men det var såpass obegripligt att vi lyckades att Gud måste ha gjort det mesta. 

Jag lärde känna Ryssland och det ryska folket rätt bra och är nog därför lite extra besviken nu. Jag är bestört, och ledsen för att jag och andra med insikt i rysk politik inte skrek högre om att en betydande del av det ryska folket visade att de ville ändra på Rysslands gränser och önskade att någon ”stark man” skulle återta territorier som tidigare ingått i det ryska/sovjetiska imperiet.

Detta har många ryssar yttrat på flera sätt, och de började med det redan kort efter Sovjets fall. Det är dock inte så lätt att förklara längtan efter tidigare imperiers gränser, eftersom vi i Sverige saknar partier som vill utöka vårt lands territorium, trots av att vi tidigare haft en hel del mark på andra sidan Östersjön. Därför har nog många svenskar svårt att verkligen ta till sig att många helt vanliga ryssar vill ha ett större Ryssland.

Vilket också är absurt, eftersom Ryssland, trots Sovjets fall, är världens största stat. Ryssland är därtill betydligt större än tvåan, Kanada.

Ukrainarna ser, med tanke på vad rysk ockupation visat sig innebära, att de inte har något annat val än att fortsätta försvara sig och att gradvis befria de delar av landet som ännu är ockuperade.

Vi i Sverige kan dock inte bara stötta dem materiellt och (bättre) ta hand om deras flyktingar – vi som kristna skulle i högre grad kunna göra en sak till. Putin och hans närmaste omger sig tydligen mest med ja-sägare och därför har protester, även mild kritik, svårt att nå fram. Men vi som kristna kan be, exempelvis att Putin och hans närmaste ska få erfara drömmar av ett slag som de aldrig drömt förut. Drömmar från Gud, som väcker barmhärtighet och en ny syn på omvärlden.

Låt oss be om det.