”Under tiden som Israel och delar av arabvärlden normaliserar sina förbindelser verkar den dominerande trenden i Europa vara den motsatta. Här ökar i stället antisemitismen och andra former av rasism och främlingsfientlighet.”
Så uttryckte sig Finlands förre utrikesminister Timo Soini i en uppmärksammad paneldiskussion om Abrahamavtalen i Rom förra veckan.
Påståendet är inte taget ur luften. Samtidigt som Soini deltog på konferensen i Rom hade ett smärre konstnärsuppror ägt rum i Helsingfors, där omkring tvåhundra konstnärer och kulturarbetare krävde att ordföranden i Kiasma-museets understödsförening, Poju Zabludowicz, skulle avskedas på grund av hans kopplingar till staten Israel.
Konstnärsmecenaten Zabludowicz är finländare av judisk börd, bosatt i London, och har länge verkat för att sprida kunskap om Israels utsatta läge för brittiska journalister. Det räckte för att kulturarbetarna skulle kräva hans avgång.
Exemplet från Finland är inte unikt. Uppropet för att bojkotta Zabludowicz är bara ett exempel på den världsvida BDS-rörelsen, som vill isolera Israel såväl politiskt och ekonomiskt som kulturellt. Även i Sverige finns starka förgreningar inom kyrkor och samfund som likaså kräver en bojkott av den judiska staten.
Trots att rörelsen har definierats som klart antisemitisk, bland annat av den tyska förbundsdagen, och Europeiska kommissionen har tagit avstånd från den, så hindrar det inte delar av kulturetablissemanget samt kristna ledare att dras med.
BDS-rörelsen är inte den enda formen av denna nyantisemitism. Framför allt i USA växer Vit makt-rörelsen, som anklagar judarna för det de kallar ”islamiseringen av USA”.
Men problemen finns även bland USA:s färgade befolkning, där den så kallade Svarta hebreiska israeliter-rörelsen menar att afroamerikanerna har ersatt det judiska folket. Rörelsen har på senare tid fått stor uppmärksamhet bland annat genom den kontroversiella musikartisten Kanye Wests antisemitiska utspel.
Samtidigt som dessa nya former av antisemitism, extremism och radikalisering har slagit rot i både Europa och USA har en ny våg av normalisering ägt rum i de delar av Mellanöstern som omfattats av Abrahamavtalen. Där man tidigare förespråkade bojkott vill man nu samarbeta med Israel.
Symptomatiskt för denna utveckling är att framför allt Europa, men även Biden-administrationen i USA, har förblivit passiva i relation till normaliseringsprocessen i Mellanöstern. Radikaliseringen i Europa och USA har indirekt påverkat relationen till Israel. I den amerikanska kongressen finns i dag röster som öppet uttrycker antisemitiska åsikter – något som skulle ha varit otänkbart för bara ett tiotal år sedan.
I dag påverkas flera EU-länder likaså av en växande invandring från arabvärlden, där en förvriden bild av staten Israel och judarna ofta har kommit med flyttlasset till Europa. Det skulle inte ha behövts. På många håll i Europa dominerar redan en djupt rotad kristen antisemitism, som menar att kristna har ersatt judarna som Guds egendomsfolk.
I takt med att samhället polariseras och radikaliseras får dessa grupper nu ett allt större inflytande.
”Är det kanske så att de värderingar som styr normaliseringsprocessen i Mellanöstern nu behöver exporteras till andra delar av världen?” frågade sig Rom-konferensens initiativtagare, Israels förre FN-ambassadör Danny Danon.
”De behöver inte exporteras, utan väckas till nytt liv”, svarade de EU-representanter som fanns på plats.
Även EU-tanken byggde på försoning genom ekonomisk fred och inbördes respekt. Nu är det hög tid att stärka dessa krafter om vi ska få bukt med antisemitismen i våra egna samhällen.