De dödas demokrati

Kyrkan har två axlar: en global och en historisk. Vi må tillhöra en lokal församling och vi lever på 2000-talet, men vi måste samtidigt beakta vår samhörighet med alla kristna i alla länder, genom alla tider.
Under de senaste dagarna har jag blivit påmind om dessa två axlar här i USA. Som en del av er vet, har jag i cirka 15 års tid arbetat runt klotet med "företagande som mission". Under åren 2002-2004 startade och ledde jag en global tankesmedja kring frågor om företagares och företagens roll och ansvar för ekonomisk, social, miljömässig och andlig hållbar utveckling. För något drygt år sedan drog vi i gång en uppföljare. Det kulminerade i en global konsultation kring dessa frågor förra veckan. Vi möttes under tre intensiva dagar på Wheaton College utanför Chicago.

Vi var 30 personer från alla kontinenter som samlades. En intressant skara av företagare, teologer, jurister, kyrkoledare och akademiker. Där blev kyrkans globala axel väl synlig. Där var den katolske prästen, och numera även företagsledaren, Ben från Filippinerna. Han lever bland de fattiga i Manilas slumområden och har nu, i samarbete med Katolska kyrkan, startat ett megaföretag som ger de fattiga jobb och mänsklig värdighet. Där var teologen Denise från Sydafrika, vars familj flydde från religiös förföljelse i Frankrike och kom till Sydafrika för 350 år sedan. Denise är anglikan och god vän med ärkebiskopen Desmund Tutu.
Där var en oljemagnat, som nu jobbar med företagsutveckling i Afrika, en företagsledare som lett ett av världens största företag, där var ägaren av en ledande aktiebörs i Östafrika, en expert från Världsbanken, en annan som skapat närmare två miljoner jobb i Asien, en ledande amerikansk jurist, en afrikansk biskop och en engelsk präst, två professorer i ekonomi, en företagare från Kambodja som skapar tusentals jobb för offer för människohandel. Med flera. En synnerligen brokig skara, men sannerligen en härlig mosaik av det som är Guds globala kyrka.

I dag på morgonen gick jag på gudstjänst i den ortodoxa kyrkan här i Wheaton. Det finns närmare tre miljoner ortodoxa kristna i USA, Kanada och Mexiko. Denna kyrka kom hit genom ryska missionärer till Alaska på 1820-talet. Den rika och traditionsfyllda liturgin med rökelse och sång ger en förankring i kyrkans andra axel – den historiska.
Jag påmindes om GK Chesterton som sa ungefär så här: "Traditionen ger en röst åt våra förfäder. Det är de dödas demokrati. Traditionen vägrar att underkasta sig den lilla och arroganta oligarki (fåmansvälde) av de som råkar finnas just här och nu".

Det har varit en rik och intensiv vecka i skärningspunkten av dessa två axlar. Jag skriver denna text söndagen den 26 oktober 2009. I morgon flyger jag till Dallas – ett par dagar senare till Oklahoma – för fler möten och föreläsningar. När denna text publiceras ska jag strax packa väskorna igen för vidare färd till Idaho. Där ska min fru ta emot ett pris för sitt internationella arbete för offer för prostitution och människohandel.
PS. Är kyrkomötet en nuets oligarki? Hur blir Svenska kyrkans relation till Kyrkans två axlar?

Mats Tunehag
utrikesredaktör, Världen idag