Lars Adaktusons arbete med förföljda kristna minoriteter är berömvärt och oerhört viktigt, så jag förstår den känslomässiga tonen i hans debattartikel ”Kriget i Nagorno-Karabach måste med kraft fördömas” (VID 29/12). Men det är viktigt att inse att konflikten över Nagorno-Karabach inte bottnar i religiösa motsättningar utan främst är en territoriell konflikt.
Nagorno-Karabach är ett märkligt namn, sammansatt av ett ryskt och ett azerbajdzjanskt ord, lite fritt översatt till svenska som en ”bergig (svart) trädgård”.
För några veckor sedan hände något historiskt, då en grupp diplomater från en mängd olika länder blev inbjudna av de azerbajdzjanska myndigheterna att besöka de nyligen ”av-ockuperade” områdena. Det var då inte precis en ”trädgård” som mötte dem, utan ett land förstört, negligerat under decennier av ockupation.
Ett oerhört arbete ligger framför, först att avminera, sedan återuppbygga infrastruktur och byggnader.
Oavsett vår politiska ståndpunkt – om vi favoriserar Armenien eller Azerbajdzjan – är det ärligt sagt först nu under azerbajdzjanskt ledarskap detta område kan återuppstå, grönska och på nytt bli en trädgård. Med gemensamma krafter kunde detta område bli till välsignelse först till hemvändande flyktingar, sedan till besökare – och varför inte framöver, med goodwill från båda sidor, även för armenier.
Jag själv kom till Azerbajdzjan första gången i februari 1995, då i samband med en humanitär hjälpsändning som delades ut till flyktingar från just Nagorno-Karabach och områdena runt omkring. Denna flyktingkatastrof var en av de största i världen på den tiden, närmare 750 000 människor fick lämna hus och hem.
Jag träffade bokstavligen hundratals av dessa människor, talade med dem, lyssnade på dem, berörde dem. De områden som Armenien då intog har aldrig någonsin legaliserats eller erkänts av något land i världen; de är tvärtom erkända azerbajdzjanska landområden.
Och det är delar av dessa områden som Azerbajdzjan nu återtagit (efter 27 års fruktlösa förhandlingar, med Ryssland, Frankrike och USA som främsta medlare).
Nagorno-Karabach-konflikten är inte religiöst motiverad. Tvärtom är Azerbajdzjan ett multi-nationellt samhälle med en mångfald av etniska och religiösa minoriteter. Historiskt har Azerbajdzjan varit en tillflyktsort för kristna grupper, och inte minst för det judiska folket. Att därför använda religiösa ordval om konflikten är olyckligt och missvisande.
Även att skriva att Azerbajdzjan attackerat Armenien och ”intagit” områden är helt enkelt inte sant. Världssamfundet räknar dessa områden som azerbajdzjanska, och flera FN-resolutioner kräver ett omedelbart tillbakadragande av armeniska trupper från ockuperat azerbajdzjanskt territorium.
Vi var många som hade hoppats på försoning och en rättvis fredlig lösning. Men som åskådare är det viktigt att se båda sidor. Visst, i en debatt som denna kan vi ha personliga preferenser och sidotagande; jag är själv partisk då jag ju bor i och är förtjust i Azerbajdzjan. Men jag tror att det är viktigt att det politiska Sverige är neutralt, rättvist och opartiskt, särskilt i den uppkommande rollen som ordförande i OSCE.
Den överenskommelse som nu finns och som avslutade kriget bör snarare uppmärksammas, beskyddas och fördjupas för varaktig fred i området.
Jag förstår att Lars Adaktussons sikte var inställt på Turkiet, men detta blev ett höftskott som helt enkelt missade målet. Jag efterlyser lite mer tvåsidighet och kan gärna bistå med material om det behövs.