Debatt
Öppna alla arkiv – Raoul Wallenberg förtjänar svar
Det är hög tid att ge Raoul Wallenbergs familj – och hela svenska folket – de svar vi har rätt till. Det menar riksdagsledamoten Mikael Oscarsson, som nyligen frågade statsministern om regeringen är beredd att ta initiativ till en fullständig öppning av alla svenska arkiv i ärendet.
Publicerad
Senast uppdaterad
Detta är en opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vad hände egentligen med Raoul Wallenberg?
Den frågan plågar fortfarande hans familj – och borde oroa oss alla. Wallenberg är en av Sveriges främsta hjältar: en man som under andra världskriget räddade tiotusentals ungerska judar från Förintelsen, och som sedan togs till fånga av ryska myndigheter.
Nu, 80 år senare, saknas fortfarande klarhet i hans öde.
Ny forskning visar att Sverige, i strid med vad som tidigare hävdats, övergav Wallenberg. Utrikesdepartementet har, liksom Ryssland, undanhållit viktiga fakta ända in i vår tid. Wallenbergs anhöriga kräver nu att samtliga arkiv öppnas och att en oberoende utredning tillsätts.
Redan 2009 avslöjade Ryssland att Wallenberg kan ha varit den så kallade ”fånge nr 7” som förhördes i Moskvas Lubyanka-fängelse sex dagar efter hans påstådda död, 17 juli 1947. En hög officer inom FSB, överste Vinogradov, bekräftade senare i ett chiffermeddelande till UD 2011 att detta var ett ”säkert” faktum.
Trots denna uppgift agerade inte svenska UD. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt tog inte upp frågan med president Medvedev eller premiärminister Putin under statsbesöken 2009–2010. Chiffermeddelandet hemligstämplades och registrerades aldrig i UD:s officiella arkiv. Endast genom tillfälligheter blev forskare senare medvetna om dess existens.
Ny forskning visar att Sverige, i strid med vad som tidigare hävdats, övergav Wallenberg. Utrikesdepartementet har, liksom Ryssland, undanhållit viktiga fakta ända in i vår tid.
I mars 2018 krävde Wallenbergs brorsdöttrar, tillsammans med forskare, att UD offentliggör handlingar om Raoul Wallenbergs öde. Ett 80-tal konkreta frågor ställdes till regeringen och myndigheter. Den 20 april samma år tog jag upp frågan i riksdagen och frågade utrikesminister Margot Wallström om regeringen hemlighöll information. Hon undvek att svara.
Regeringen släppte senare samma år 40 000 handlingar och hävdade att endast 230 sidor var sekretessbelagda. Men detta är vilseledande. Endast en mindre del av dokumentationen finns i den officiella ärendeakten. Tusentals handlingar är spridda i andra samlingar, och nästan all information om nyckelpersoner som Sverker Åström och Rolf Sohlman är fortsatt hemligstämplad.
Den nya forskningen visar dessutom att Sveriges regering redan 1946 prioriterade svenska handelsintressen med Sovjetunionen framför att rädda Wallenberg. Bland annat gjorde man flera formella förfrågningar om att få honom förklarad död – trots tecken på att han ännu levde.
Tidigare svenska utredningar kring Wallenbergs öde förefaller ha vilat på bristfälliga grunder. De verkliga motiven bakom Sveriges agerande har aldrig utretts ordentligt. Den officiella sovjetiska versionen av Wallenbergs död 1947 är också i dag ifrågasatt.
Maj von Dardel, Raoul Wallenbergs mor, fördömde gång på gång svenska myndigheters kallsinnighet. Och som Jan Lundvik, tidigare svensk ambassadör i Ungern, uttryckte det: ”De ville inte ha honom tillbaka.”
Nyligen ställde jag därför en ny fråga till statsminister Ulf Kristersson om regeringen nu är beredd att ta initiativ till en fullständig öppning av alla svenska arkiv i ärendet och att verka för en oberoende utredning.
Det är hög tid att ge Raoul Wallenbergs familj – och hela svenska folket – de svar vi har rätt till.
