Alltsedan syndafallet har Gud verkat för att rädda individer och folk bort från de kort- och långsiktiga konsekvenserna av ett liv i synd och det eviga perspektivet med evig förtappelse. Huvudfokus är människans relation med Gud och med varandra, en skademinimering i dessa relationer. Guds tio budord är en sammanfattning av detta.
Bibeln använder metaforen av får och herdar om församlingen: Fåren ska skyddas och behöver föda, och det är herden som ska vakta och skydda fåren, men också med ett staket som skydd (Joh 10).
Principerna för hur detta ska hanteras finns noggrant beskriven i Bibeln – se exempelvis 4 Mosebok kapitel 15, och detsamma beskriver Jesus i Matteusevangeliet kapitel 18, som handlar om församlingsvård eller förförelse. Jesus dog som offer för våra synder; alltså är synden så skadlig och destruktiv att Gud själv gick i döden för att vi skulle få försoning för våra synder.
Så noggranna ska vi också vara i vården av våra medmänniskor!
Paulus beskriver detta noggrant i Korintierbrevet (1 Kor 5). De onda i församlingen ska vi döma, men inte dem utanför – varför? För att lite surdeg syrar hela degen. Den ”syrade” församlingen jäser bokstavligen med tilltagande synd.
Paulus berättar om sammanhanget där en man lever tillsammans med sin fars hustru. Vad händer om man låter detta bero? – Det vore en tydlig signal att det är helt acceptabelt att ha en relation med sin pappas hustru. Det öppnar med tiden upp för andra liknande konstellationer och så tränger sig synden smygvägen in i Guds församling, och den osyrade degen blir syrad.
Vad är skillnaden mellan en ”vanlig” syndare som jag och du, och den som är ond? Syndaren är den vanlige ”kristne”, som bekänt sin synd och i hjärtat omvänt sig från den; syndarna har blivit heliga och rättfärdiggjorda i Jesu blod. De onda är de som inte erkänner att synd är synd och som visar det genom att leva ut sin synd; det är ondska. Ondskan ligger i upproret mot Gud, som visas i handling. Dessa må en gång uppriktigt ha omvänt sig, men har med åren börjat leva ett liv i synd i stället för i helgelse.
Den som har en fortsatt brottning med synden ( ”Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag”, Rom 7:15) visar däri sin omvändelse (”I min inre människa gläder jag mig över Guds lag”, vers 22). Brottningen med synden är livslång. Men en normal kristen vandrar i helgelse, vilket betyder en vandring med Gud där man, genom den helige Ande, förvandlas över tid till Jesu likhet.
Att föreslå något annat är att bedra och förleda människor att gå miste om Guds nåd och frälsning till ett evigt liv. Om vi fyller våra församlingar med sådan ondska blir det surdegen som till sist syrar och styr hela degen.
Vi behöver för fårens skull ha skydd – som består i Guds ord som är ett ”staket”, en gräns, för mänskligt liv såsom Gud definierat det – samt Herden, och därmed herdar som är satta för olika ”fårhjordar”. Jesus beskriver detta med att det är herden som vaktar fårfållan genom att bevaka dörren (Joh 10), om någon tar en annan väg så är det en tjuv eller en rövare.
Utlevd homosexualitet är en form av synd. Det finns också annan form av otukt, såsom samboskap, och annan synd, såsom girighet, avgudadyrkan, förtal och hyckleri.
Hur blir det då med den homosexuelle? Så länge han är en syndare som vi andra så är han naturligtvis välkommen in i församlingen, men lever han i synd, lever ut homosexualiteten, så kan han inte vara kvar i församlingen. Han demonstrerar ju i handling att han lever i synd och då har han uppenbarligen inte omvänt sig.
Men om någon faller i synd, alltså praktiserar sin synd, vad händer då? Jesus söker det hundrade fåret som gått vilse, och om personen bekänner och ber om förlåtelse så ska han få förlåtelse. Hur många gånger? – Hur många som helst (Matt 18:21–35)!
Så stor är Guds kärlek till människan! Hon måste skyddas inom församlingens hägn och inte där också exponeras för ondskan.
Låt ljuset skingra mörkret i denna mörka tid.