Under den senaste tiden har samtal förts i olika sammanhang om hur vi möter andra kristna syskon och företrädare. Utifrån detta har konferensen om Receptiv ekumenik i Sigtuna i slutet av juni varit föremål för diskussion. Jag vill kort kommentera detta, inte minst för att jag själv är pingstrepresentant planeringsgruppen.

Pandemin gjorde att arbetet med konferensen blev utdraget och genomförandet förskjutet; nu är den dock möjlig att genomföra. Under fyra intensiva dagar kommer personer från olika kyrkotraditioner och olika delar av världen att mötas i föredrag och samtal men också för bön och gudstjänst. Det är femte gången konferensen hålls och den första gången i Sverige.

Det är en kombination av ekumeniskt möte och vetenskaplig konferens, där olika tankar presenteras, prövas och diskuteras och där man naturligtvis kan ha delvis olika utgångspunkter och uppfattningar.

Den receptiva ekumenikens bidrag är att se våra olikheter och bejaka möjligheterna i lyssnandet. Det handlar inte om att bli som ”den andre” utan om att – genom att lyssna – lära mer, främst om sig själv. Poängen är alltså inte att bli någon annan utan bli en bättre version av sig själv. Det finns många exempel på upptäckter som gjorts i mötet med andra.

Jag har förstått att det finns en oro över vad just begreppet ’receptiv’ betyder i detta sammanhang. Några har uppfattat det som att acceptera eller anamma allt som den andre säger. Det är en missuppfattning av vad den receptiva ekumeniken handlar om. Det är snarare det ödmjuka och lyhörda mötet som står i centrum.

Man möts inte för att övertyga med sina bästa argument, utan för att dela med sig av sina erfarenheter, sin brottningskamp och sina brister. I detta sårbara möte öppnas en möjlighet att se den andre men också sig själv.

En av personerna som väckt flest frågor är en indisk vetenskapsman, Mathew Chandrankunnel. Han är professor i vetenskapsfilosofi med kvantmekanik som specialitet. Här väcks mängder av frågor. Hur ska man förstå världen utifrån kvantmekanik? Hur kan man som kristen förstå Andens rörelse i perspektiv av kvantmekanik?

Detta är verkligen inte min specialitet, men visst är det viktiga och intressanta frågor? Jag ser fram mot att lyssna till vad han har att säga och förhoppningsvis lära mig mer om hur Gud kan uppenbara sig i skapelsen.

Chandrankunnel använder däremot begreppet ’ekumenik’ på ett sätt som jag själv tycker är problematiskt. Han använder uttrycket ”wider ecumenism” om det som jag själv skulle kalla ’religionsdialog’. För mig är det självklart att kristna ska stå i en konstruktiv dialog både mellan kristna grupper och med företrädare för andra sätt att se på livet. Däremot är det skillnad på samtalet inom kristen tro – ekumenik – och samtalet med andra religioner – religionsdialog. Båda är viktiga men olika.

Det är synd att vi så snabbt fokuserar på varandras olikheter och att vi så lätt ser felen hos de andra. Här kan den receptiva ekumeniken hjälpa oss med båda, genom att söka efter gemensamma erfarenheter av Gud, och genom att blotta våra egna brister kunna fördjupas i förståelse och identitet.

För egen del har jag ansvar i tre pass under konferensen. Tillsammans med två goda lutheraner presenterar vi vår egen forskning om de senaste årens dialoggrupp mellan pingströrelsen och Svenska kyrkan. Jag kommer också leda passet där pingstteologen Cheryl B Johns talar om receptiv ekumenik i ett pentekostalt perspektiv, och hålla ihop ett panelsamtal där vi samlar ihop våra upplevelser av konferensen.

Jag tycker att vi som pingstvänner ska finnas med i dessa sammanhang. Pentekostalismen är i dag en stor och snabbt växande grupp inom den kristna kyrkan. Det är min uppfattning att vi med både frimodighet och ödmjukhet ska ta del i samtal med andra kristna. Inte i första hand för att övertyga andra utan för att ta ansvar för vilka vi är.

Med den inställningen ser jag fram mot konferensen och jag åker dit för att för att lyssna till andra, lära mig mer om olika sätt att se på kristen tro och förhoppningsvis bli en bättre version av mig själv.