Liggande bakom lastbilar med Merkava 4-stridsvagnar på släpet som sakta tar sig upp för den slingriga vägen till Katzrin på Golanhöjderna, funderar jag på året som har gått.
Jag tänker på vardagen här, med skolor, arbeten, affärsverksamhet och fotbollsträning för ungdomarna. Jag tänker på min Ulpan-kurs [språkkurs; red anm] och den regelbundna vandringen till vårt fantastiska Beit Knesset [synagogan; red anm]. Jag tänker på alla vänliga människor som har gjort allt för att hjälpa oss att etablera oss. Jag tänker på att jag alltid blir bjuden på middag på shabbat när min fru är bortrest.
Jag tänker på hur barnen under de åtta månader sommaren varar leker ute i de ljumma kvällarna utan att någon är rädd för att någon ska ofreda dem. Jag tänker på regnet som nu har kommit och med den grönskan som kommit tillbaka. Jag tänker på alla de människor som bor här och jag tänker på deras fantastiska livsöden. Jag tänker på att jag har kommit i gång med att föreläsa för svenska turister och blivande israeliska soldater om Förintelsen och Israel.
Jag tänker på att det finns 32 synagogor här uppe på Golan, även om de flesta är i ruiner. Jo, vi har bott här i mer än tvåtusen år. Jag tänker på alla överfall i Judéen och Samarien.
Jag tänker på det bottenlösa hat som riktas emot oss från stora delar av världen, ett hat som endast kan förstås i termer av hat mot oss judar – inte för vad vi har gjort, utan för vad vi är. Jag tänker på de 21 resolutioner som generalförsamlingen i FN har antagit emot oss bara under 2018 och de nio(!) resolutioner som har tagits gällande resten av världen.
Jag tänker på att Israel är det enda landet i Mellanöstern varifrån inga asylsökande kommer till Sverige eller resten av Europa. Jag tänker på de gånger vi har suttit i skydd i år, då IDF och flygvapnet sköt ner allt innan de gjorde någon skada.
Jag tänker på attacktunnlarna från Libanon in i Israel som vi nu spränger i luften, och på Hizbollah, som har minst 100 000 raketer riktade mot oss, bara fyra(!) mil härifrån och som på kort tid kan nå stora delar av Israel, Jag tänker på de tvåhundra flygräder vi har gjort under året för att slå ut de Iranska militära installationer i Syrien som finns ett stenkast från oss.
Jag tänker på att vi har 15 sekunder på oss att söka skydd, vi som bor 15 kilometer från Syrien och 30 kilometer från Libanon – ja, Israels yta är bara fem procent av Sveriges yta. Jag tänker på att detta lilla land med 8,8 miljoner invånare spenderar 180 miljarder kronor varje år på sitt försvar. Jag tänker på att alla skyddsrum som har utrustats med ny luftkonditionering och generatorer här i Katzrin.
Jag tänker, precis som alla här, på det annalkande stora kriget. Det lågfrekventa krig som pågår nu skulle alla länder i världen redan beteckna som krig, men här är det mer eller mindre rutin.
Finns det något annat land som har det så här? Vi är ensamma – men fast beslutna att inte låta krigsmolnen få oss att sluta älska livet, samtidigt som vi inte för ett ögonblick får slappna av.
Stöd oss på det sätt ni kan, alla ni där ute, för alla kan göra något, hur litet det än är. När alla som älskar Israel gör det Gud vill att vi var och en ska göra, så blir vi tillsammans oslagbara.