Som vän till Israel anklagas man ofta för att vara partisk. I mötet med människor, inte enbart utanför de kristna sammanhangen, kan kritiken vara hård. Den bild som framkommer i den offentliga debatten är att det är Israel som står för alla övergrepp och det palestinska folket är enbart offer.
Verkligheten är aldrig så svart-vit. Dessa förenklade bilder riskerar att man aldrig kan komma till en konstruktiv lösning. Jag försvarar Israel rätt att finnas till på den plats där den är, och dess fulla rätt att försvara sig, precis som alla andra stater.
Grunden till detta är folkrätten, som genom San Remo-avtalet senare implementerades i Nationernas förbund. I San Remo beslutades att de länder som historiskt funnits i området efter det ottomanska rikets fall skulle återupprättas. Det gällde arabländer liksom även Israel utifrån samma premisser.
Att det palestinska folket har det svårt är oomtvistat. Detta är dock ett resultat av den totalitära regim som utövas i dessa områden, och ska inte lastas Israel. I de palestinska områdena, liksom i stora delar av Mellanöstern, råder avsaknad av demokratiska värden, journalistiken är hårt reglerad, mänskliga rättigheter lyser med sin frånvaro och folk fängslas eller avrättas av orsaker som inte förekommer i den demokratiska delen av världen.
Ett exempel på avsaknad av demokrati är när Mahmoud Abbas valdes till palestinsk president i januari 2005. Vallagen säger att en president ska väljas för fyra år, och kan därefter väljas om endast en gång.
Abbas har vid några tillfällen utlovat val, men som alltid har ställts in. Han har nu alltså påbörjat sitt 18:e år.
Att då vår politikerstyrda Svenska kyrka ska gå in och utreda apartheid i Israel blir näst intill absurt. Det är inte Svenska kyrkan som ska bedriva svensk utrikespolitik, de bör ägna sig åt kyrkliga frågor (till exempel orsaken till att så många lämnar sitt medlemskap).
Detta innebär naturligtvis inte att allt som Israel gör är rätt och inte får kritiseras. Liksom i alla andra demokratiska länder så förekommer orättvisor även i Israel. Även i Sverige har vi till exempel inrättat DO (diskrimineringsombudsman). Dock får Israel kritik för sådant som andra demokratiska länder inte får kritik för.
Under hösten 2021 gjorde det palestinska nyhetsmediet Shfa (shfanews.net) en undersökning i Östra Jerusalem bland den palestinska befolkningen. En fråga gällde om man ville bo kvar under israeliskt styre eller om man önskade palestinskt styre. 93 procent av de palestinska araberna ville ha kvar israeliskt styre.
Endast fem (5) personer av 1 200 (mindre än 0,5 procent) hade för avsikt att återlämna sitt israeliska ID-kort.
Tänk att så många palestinier i Israel vill bo i en av Svenska kyrkan misstänkt apartheidstat!
De förslag på lösning som brukar komma är den så kallade tvåstatslösningen. Detta skulle kunna ha varit realiserat för många år sedan och det palestinska folket skulle i dag ha kunnat leva i fred och välmåga.
Förslag som detta har också lagts fram, vid ett flertal tillfällen, alltifrån Peel-kommisionens delningsförslag 1937. Varje förslag som lagts fram har Israel bejakat – och varje gång har den palestinska sidan förkastat det, utan att komma med ett eget förslag till lösning.
Eller jo, ”förslag” har man, att palestinierna ska ha hela Israel och att alla 726 000 flyktingar som inräknades 1949, och som i dag uppgår till drygt 5,5 miljoner (!) ska flytta ”tillbaka”. En förhandling innebär att gå varandra till mötes, inte att komma med ultimatum där man ska ha igenom alla sina egna ståndpunkter eller i annat fall förkasta hela förslaget.
I min bok Kan Abrahams barn samsas? har jag gått igenom alla förslag. Jag går även igenom hela 1900-talets olika skeenden.
Ett nytt ledarskap på Västbanken och i Gaza skulle gagna folket på ett bättre sätt. Ett ledarskap som är berett att förhandla med Israel för att få ett slut på konflikten och bygga upp det välstånd som folket förtjänar.
För det välstånd som byggs upp i dag handlar till stor del om välstånd för ledarskapet.