Under pågående pandemi startade Azerbajdzjan ett fullskaligt krig mot den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach. Massiva bombningar av civilbefolkningen i städer som Stepanakert och Martakert, också med förbjudna vapen som klusterbomber, ledde till att en majoritet av den armeniska utbrytarrepublikens invånare tvingades fly sina hem.
Per Johansson, språklärare i Azerbajdzjan, anser (VID 12/1) att detta var helt rätt eftersom Nagorno-Karabach är en del av Azerbajdzjan.
Vad är det för ett land Johansson försvarar? Alla institut som granskar demokratin i världen, som Freedom House i USA och V-Dem i Göteborg, räknar Azerbajdzjan som en diktatur. På Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex kommer landet på plats 168 av sammanlagt 180 länder – visserligen före Nordkorea men efter länder som Libyen och Somalia.
När Azerbajdzjan 2013 höll presidentval läckte resultatet ut redan innan vallokalerna hade öppnat. Diktatorn Ilham Alijev har till och med utsett sin hustru till vicepresident.
Ända sedan det första Karabach-kriget på 1990-talet har det officiella Azerbajdzjan spridit anti-armenisk hatpropaganda till sin egen befolkning, och internationellt. Från ledande politiker, skolor, moskéer, intellektuella och kulturpersonligheter har man fått höra hur lömska och ondsinta armenierna är.
På samma sätt som den nazistiska propagandan mot judarna, så avhumaniserar den azerbajdzjanska hatretoriken sina offer. Armenierna har kallats schakaler och parasiter, medan Armenien har betecknats som ett virus och som en cancertumör.
Denna avhumanisering nådde sin kulmen då Azerbajdzjan nyligen gav ut ett frimärke för att markera två viktiga händelser under 2020: kampen mot covid-19 och segern i det senaste kriget. På frimärket syns en sanitetsarbetare desinficera Nagorno-Karabach, rensa det från virus, det vill säga armenier.
Att denna hatpropaganda har gått hem visar de azerbajdzjanska soldaternas beteende under och efter kriget. De drog sig inte för att själva filma och i sociala medier, framför allt ryska Telegram, visa hur de förnedrade, torterade och dödade armeniska krigsfångar och civila.
Ett exempel är 58-åriga Alvard Tomasyan, som vägrade att lämna sin hemby och hamnade i händerna på azerbajdzjanska soldater. Dessa lemlästade henne ”bortom igenkänning” och dödade henne.
Johansson har rätt i att Karabach-konflikten inte är en religiös utan en territoriell konflikt. Det hindrar inte Azerbajdzjan från att använda det religiösa kortet. I höstens krig hade Turkiet rekryterat omkring tvåtusen syriska jihadister för att strida på Azerbajdzjans sida mot ”de otrogna”. För några veckor sedan sade Alijev att inget muslimskt land bör ha goda relationer med Armenien.
Johanssons försvar för Azerbajdzjans krigshandlingar är att världssamfundet ser Nagorno-Karabach som en del av Azerbajdzjan. Men Sydsudan var en gång en del av Sudan, Kosovo en del av Serbien, och Östtimor en del av Indonesien. Den relevanta frågan är varför inte invånarna i Nagorno-Karabach får göra det som befolkningen i dessa länder fått: själva få bestämma över sitt öde.
Den 10 december 1991, i samband med upplösningen av Sovjetunionen, ordnades en folkomröstning i Nagorno-Karabach; valdeltagandet var 82,2 procent och en överväldigande majoritet (99,89 procent) röstade ja till självständighet. Denna entydiga viljeyttring har världssamfundet ignorerat, och protesterna var svaga – från det officiella Sverige, non-existenta – då Azerbajdzjan i höstas beslöt sig för att rensa området från ”virus”.
Armenierna, världens första kristna nation, lämnades än en gång ensamma.