I sin femte del av Tro och liv-serien om de sju församlingarna i Uppenbarelseboken jämför Olof Edsinger bokens nämnda ”Isebel” med dagens radikalaste feminister, häxkraft och Knutby-fundamentalism. Jag finner inte bara parallellerna olämpliga utan ifrågasätter också den teologiska tillämpningen.

Om vi tittar noggrannare på kyrkofädernas polemik angående kvinnligt ledarskap kan vi se att frågan fortfarande diskuterades hätskt under 100- och 200-talet. Det visar också att den framväxande patriarkalismens var tvungen att konfrontera olika grupperingar inom kristen teologi och praxis som var positivt inställda till kvinnligt ledarskap.

Men tyvärr har varken Edsinger eller den tidiga kristna historieskrivningen bejakat denna bittra polemik.

Resultatet av de patristiska författarnas polemik blev att jämställa kvinnligt ledarskap i kyrkan med kätteri. Den sorgliga konsekvensen av denna framväxande syn blev ett teologiskt förtal av kristna kvinnor.

Uppenbarelsebokens författare Johannes uttrycker här en stark polemik mot en profetissa han namnger som Isebel, som med stor sannolikhet var ledare för en kristen och inflytelserik profetskola i Tyatira. Men i evangeliernas texter finns det inte en enda berättelse eller uttalande där Jesus kräver en kulturell eller patriarkal anpassning och underkastelse för kvinnornas del. 

I teologidoktor Hanna Stenströms textanalys av Upp 17:1–19:10 förstår vi att i den heder-skam-kultur där Uppenbarelseboken skrevs var prostituerade illa sedda därför att de inte bejakade hederskulturens krav på kvinnor. Språket om ”den prostituerade kvinnan” behöver därför förstås i ljuset av det samhälliga föraktet för den prostituerade kvinnan.

Om otukten och köttätandet i Upp 2:20 ska ses som symboliskt eller konkret, tydliggörs inte. Speciellt eftersom ”ätandet av offerkött” kan vara uttryck för den praxis som Paulus beskriver i 1 Kor 10:27–31 och ”otukt” är ett väldigt mångtydigt begrepp. 

Hanna Stenström lyfter också fram vilka som skulle kunna anses vara skökans motsats. En möjlighet är de 144 000 manliga jungfrurna i Upp 14:1–5. De 144 000 männen tecknas i kontrast till Isebel och Babylon.

Dessa manliga jungfrur påminner överväldigande om hederskulturens ideala kvinna, där familjehedern beskyddas genom att beskydda sin jungfrudom. De skiljer sig från de män som haft sex med Isebel och med Babylon eftersom de aldrig befläckat sig genom sexuellt umgänge med kvinnor.

De ideala kristna är män, och det är en androcentrisk kultur där den normativa människan är en man.