Iran blöder. Omräknat till svensk valuta satsar regimen ungefär 170 miljarder kronor på utländska så kallade motståndsorganisationer. Samtidigt är den totala statsbudgeten 440 miljarder kronor, enligt officiella källor. 39 procent av budgeten går alltså till att sprida shiaislam och iranskt inflytande över Mellanöstern.

Motsvarande nordkoreanska siffror för armén är 15,8 procent.

Till utgifterna kommer också någon miljard till den religiösa polisen, till informationskrig, till alla de sovande agenter som plötsligt visar sig, när man kritiserar regimen på Facebook och Twitter.

I november höjdes bensinpriset med 50–300 procent. Det utlöste en protestvåg som ännu pågår. Pengarna skulle finansiera en välfärdsreform. Till det kommer USA:s sanktioner, just på grund av de krig regimen väljer att föra direkt eller genom ombud i Syrien, Jemen och Irak, med stödet till Hezbollah och till palestinska Islamiska jihad (PIJ).

Landet är i samma situation som Sverige under Karl XII, med en enorm krigsbudget, fattigdom i landet och utländska långivare.

Krigsbudgeten målar in regimen i ett hörn, där de är alltmer beroende av Ryssland, till exempel med lån på över 50 miljarder kronor för infrastruktursatsningar och ryska stödköp av olja. Folk lider i Iran i dag, och det helt i onödan.

Den främsta drivkraften hos den religiösa eliten är drömmen om den islamiska staten. Den chockartade förlusten i Yom Kippurkriget mot Israel 1973 ledde till en stor omvärdering och självrannsakan. Hur hade man kunnat förlora mot en lilleputtstat trots sina egna enorma samlade resurser? Svaret blev, att eftersom muslimerna hade lämnat Allah, hade Allah lämnat muslimerna.

Förkunnelsen i moskéerna jämförde förnedringen mot det starka väst med gårdagens blomning under guldåldern, kalifatet under den abbasidiska dynastin 700–1000 e Kr. Då hade det muslimska öst varit överlägset det kristna väst. En återgång till klassisk islam, förkunnade man, skulle ge muslimerna guldåldern åter. (Snarare var det friheten under världshandelns första uppgång med Baghdad i centrum som ledde till blomstringen.)

Slutsatsen blev att folket måste återvända till islam för att bli starkt och framgångsrikt.

Khomeinis exil till Paris var ett lyckokast. Genom ett ideologiskt utbyte med den revolterande europeiska vänstern fick islamisterna en samlad konspirationsteori, där västerländsk kapitalism och västerländskt religiöst inflytande var alla muslimers gemensamma fiende. Khomeinis chefsideolog, som lyckades slå en bro mellan islamism och marxism, skapade nyordet ”islamofobi” för att brännmärka motståndet. Dessutom lyckades man koppla religionskritik till rasism.

Med nya koalitioner och nygammal ideologi landade Khomeini i Teheran. Vi som var där trodde att allt skulle bli annorlunda. Och vi hade rätt – men ändå fruktansvärt fel.

Vi i vänstern förstod inte att Khomeini bara tillämpade taqqiyya – en islamisk juridisk term som beskriver när den troende får lov att fara med osanning. Men vi lärde oss snabbt. När de första kvinnorna stenades, vänstersympatisörer avrättades, min far torterades, vänner försvann, domare ersattes, islamister blev militära ledare och sharia blev lag, så visste vi att vi blivit lurade.

Mullorna hade tagit makten med förställning och våld och var beredda att behålla och utbreda den till varje pris.

Nästa viktiga drivkraft för den religiösa eliten är kriget mellan shia och sunni, ett krig som är nästan lika gammalt som islam. Den går tillbaka till maktstriden efter profetens död med mordet på Ali och hans söner, allra främst Hussein.

I sorgehögtiden Muharram påminns alla shiiter varje år om sunnimuslimers svekfullhet. Det ”svekfulla sunni” stöds av ”den store satan”, USA. Därför måste Iran strida för islam på alla fronter, främst mot andra muslimer i Mellanöstern.

Krigen utarmar Iran. Detta har landets välutbildade befolkning klart för sig. Regimen är pressad utifrån av USA, av sina utländska krig och inifrån av folket. Då gjorde de som historien lärt dem. Den iranska revolutionen visste att inget förenar som en yttre fiende och en martyr.

Det var därför generalsmordet i Baghdad var en så elegant lösning med två klara vinnare: en trängd amerikansk president, hotad av riksrätt med omval i november, kunde visa handlingskraft, och Irans regering kunde av en självsvåldig islamist med dyra konflikter skapa en samlande nationell hjälte och martyr.

Allt såg ut att lyckas. Men så sköts det ukrainska planet ner.

I dag förstår folket att de blivit bedragna.