Den livstacksamme Roland Wälivaara bor med hustrun, Eva, i Sävast, Boden. Egentligen är han en pigg pensionär, som älskar att samtala med människor och vara jourhavande präst. Just nu är dock piggheten och hälsan naggad i kanterna:

– I somras fick jag ett återfall av leukemin, berättar han när vi slagit oss ner på tryggt coronaavstånd.

– Jag är under behandling och mår egentligen bra. Nyligen blev jag dock inlagd igen för en infektion. Nå, den har de ”bombarderat” bort nu, så nu kan jag fortsätta med leukemibehandlingen. 

Roland förklarar glatt att andelen sjuka celler har gått ner från 80 procent till 1,5 procent.

– De gillar varken cellgifter eller förböner, ler han, och tillägger:

– Nu ska vi göra hela sjoket färdigt, så får vi se.

Det här reportaget var tänkt att handla om hur Gud helade Roland från leukemi för fem år sedan. Nu kämpar han sig igenom ett återfall. Hur påverkar sådant Rolands tro på Guds förmåga att göra under?

Låt oss återkomma till det och ta det från början.

Roland Wälivaara växte upp i en laestadiansk familj i byn Sattajärvi, Pajala. Fyra av de sex syskonen är i dag KD-politiker.

– På våra syskonträffar är tre samtalsämnen vanligast: politik, religion och kolesterol, säger Roland och skrattar.

Även om familjen tillhörde laestadianismen gick de lika självklart till Svenska kyrkan. Föräldrarna var noga med att prata svenska med barnen i hemmet, medan det ”andliga språket” i bygden var finska och meänkieli. 

– Första gången jag skulle predika i Finland blev jag tillsagd efteråt av en predikantvän: ”Hördu, använd meänkieli, som du kan!” Jag var visst inte så bra på finska som jag ville tro, säger Roland och skrattar igen.

Han har nära till skratt. Även när samtalet handlar om balansen mellan liv och död lyser en grundglädje i hans blick, och atmosfären i vardagsrummet kan beskrivas med ett ord: tacksamhet.

– Jag hade aldrig kunnat ana allt fantastiskt jag skulle få vara med om under min livsresa när jag vid 13 års ålder, med ångest inför tanken på att dö, föll på knä och bad: ”Om jag får leva, använd mig som du vill, Gud.”

Rolands konfirmationspräst tyckte att han borde jobba i Svenska kyrkan. Den uppmuntran ledde till att Roland utbildade sig till församlingsassistent. När pappan senare låg döende sade denne: ”Ja, nog är det Guds vilja att du ska jobba i Svenska kyrkan.”

– Pappas ord har gett mig så mycket råg i ryggen när jag ibland tvivlat, säger en rörd Roland.

En dag berättade en kyrkoherde att man höll på att ordna en assistenttjänst i sjukhuskyrkan och ville att Roland skulle söka den. ”Jag?” tänkte Roland förvånat.

– I samma veva ringde en laestadian från Tornedalen och bad mig besöka hennes bror som låg svårt sjuk på Luleå sjukhus. 

Det var så mycket folk och ångest i sjuksalen att Roland bad mannen om lov att få återkomma på kvällen.

– När vi pratade, visade det sig att han var redo att överlämna sig till Jesus och ta emot Jesu nåd och kärlek. Då byttes ångesten mot frid. Efteråt förstod jag att det här var Guds finger att jag skulle söka tjänsten i Sjukhuskyrkan, berättar Roland.

I 13 år var han sedan en efterfrågad sjukhussjälavårdare. Många tyckte att han borde utbilda sig till präst.

– Fyra biskopar har kontaktat, granskat och godkänt mig under åren, säger Roland med ett nytt skratt.

Med början i en längtan efter utmaning inledde Roland studier i teologi vid sidan av arbetet.

År 1994 drabbades han så av en hjärtinfarkt. När han låg på IVA sade en kollega: ”Gud gav mig ett bibelord att dela med dig: 'De rättfärdiga skola snabbt bli helade.' Ska vi be för det här?”

– När han innerligt bad för mig var det som att en varm ström gick genom mitt bröst. Jag kommer ihåg känslan än i dag. Då kardiologen senare granskade ultraljudet sade han förvånat: ”Du har så bra flöde i ditt hjärta.”

– ”Aha, det var det som kändes”, insåg jag då.

Hjärtinfarkten fick Roland att ta tag i prästutbildningen på allvar. Den nybyggda Mariakyrkan i Sävast väntade in Roland för att anställa honom. Där var han så församlingspräst drygt tio år tills sjukhuskyrkan kallade igen.

– Det är så mycket jag fått vara med om, så många förtroenden jag har fått och så många jag fått se komma till tro. Jag har fått dela evangeliet och välsigna människor. När jag har gått därifrån genom sjukhuskulvertarna har jag jublat inombords. Guds nåd var så konkret!

Roland gungar stilla i sin älskade gungstol, tillverkad i barndomens grannby. Här sitter han nöjd. Åren på sjukhuset kallar han den bästa utbildningen. Lika varmt talar han om åren efter pensionen som deltidspräst för finsktalande.

Så, 2016, drabbades Roland av leukemi.

– Hösten 2015 var jag utmattad av en feber och hosta som inte ville släppa. På trettondedagen åkte jag in med ambulans. När läkaren sade att de måste lägga in mig då blodvärdena var så låga, frågade jag direkt: ”Har jag akut leukemi?” En läkare svarade: ”Men Roland, det här är behandlingsbart.”

Via en profetia fick Roland orden: ”Gud ska hela dig igen.” En söndag en tid senare, när han och Eva satt och lyssnade på en radiogudstjänst med var esina hörlurar, kom plötsligt en annan röst in i Rolands lurar.

– Rösten sade: ”Roland, var inte rädd. Jag har ju sagt att jag ska hela dig.” Sedan försvann den igen.

Roland och Eva fick ännu fler budskap om att han skulle bli helad, så mitt i de tuffa behandlingarna kände de förtröstan.

– Gud och sjukvården samarbetade. Jag litar alltid på att läkarna kan sitt. Lägg då till faktorn att så många ber för en! Det är fantastiskt vad som kan hända när båda delarna finns med, utbrister Roland.

Långt senare berättade en läkare att Roland varit så illa däran den där trettondedagen att de inte trodde att han skulle överleva.

– Och så tillägger hon rakt och tydligt, utan att rodna: ”Det var nog ett mirakel!”

Roland upplevde en växande friskhetskänsla men ställde aldrig frågan om friskförklarande.

– Ville jag höra svaret? Jag mådde ju så bra och tänkte att jag kände mig frisk. Under många år har tacksamheten över att få bli helad och vara frisk följt med i våra böner.

Roland hittade ett nytt kall, som han fortfarande brinner för: jourhavande präst. Och sedan coronautbrottet har sådana samtal ökat markant.

– Från början var det mycket vårdpersonal som ringde. De fick ångest av att folk dog som flugor omkring dem, behövde prata av sig och ville att vi skulle be för dem. Sedan ringde allt fler som drabbades av den förändrade pandemimiljön.

– Det blir en du-och-jag-relation där Guds ande är med så konkret. Många gånger har jag fått anförtro inringare till Jesus. När jag lagt på luren har jag tänkt: ”Men Gud, vad har jag fått vara med om?”

Roland tror att många som ringer jourhavande präst är ”bönens barn” efter tidigare väckelser. Han tänker att det kan vara en morförälders förbön som har väglett dem till att ringa en präst.

– Det har berört mig djupt. Guds arm är inte för kort, han når människor!

Just nu är Roland under slutbehandling för leukemiåterfallet och har gott hopp. Än en gång litar han på samarbetet mellan Gud och sjukvården.

– Gud har gett människan förmåga att forska och utveckla, konstaterar han. 

– Vi lever i en värld där både läkedom, hälsa och sjukdom finns. Jag grubblar inte så mycket över det. Oavsett vad som händer så har jag fått fem fantastiska år sedan jag blev helad förra gången, betonar han.

När Roland fick återfallet var hans reaktion mer av ett konstaterande: ”Jaha, nu är det min tur.”

– Jag har fått smaka så mycket av Guds kärlek och är trygg i min tro. Nog vill jag leva, få mer tid med Eva och vara jourhavande präst igen. Men när jag lever är jag med Gud, och när jag dör är jag med Gud.

Roland ler milt och sammanfattar:

– Tron och förbönerna har varit och är den stora styrkan för mig, mitt i stormarna.