Johan Richloow var länge fånge i sin egen värld, plågad av vanföreställningar och urspårad fantasi.

– Jag kunde inte lita på någon, utan upplevde det som att alla var i maskopi mot mig. Det kändes som om jag vilken sekund som helst kunde få en kniv i ryggen, berättar han.

Hjärnan var, som han själv beskriver det, trasig.

Men under flera år nu har Johan upplevt hur Gud successivt har helat hans hjärna. Nu för tiden låter han inte sjukdomen måla upp värsta tänkbara scenario. Gud har gett honom klarhet och en ny lins att se världen igenom.

Som liten lärde sig Johan att Jesus är livet och att livet besegrar döden. Det var så hans mamma, som var pastor, lugnade honom när han grubblade över död och orättvisor.

– ”Allt kommer bli bra”, sade hon, minns Johan.

I tonåren blev han retad för sin barnatro, det uppfattades som töntigt, vilket ledde till att Johan under gymnasietiden helt slutade tänka på Gud.

Han började må dåligt och blev ännu sämre efter att ha blivit utsatt för vapenhot, tvång och förnedring.

Efter gymnasiet började även verklighetsuppfattningen vända och vridas.   

– Jag fick allt värre vanföreställningar om mina kollegor. Jag fick för mig att de kunde läsa mina tankar, att de tyckte illa om mig och ville mig ont, berättar Johan.

På bara en kort tid blev Johans självupplevda verklighet en mardröm att leva i. Varje vaket ögonblick plågades han av känslan att någon var ute efter honom. Det värsta var övertygelsen om att en kriminell organisation planerade att döda hans familj och vänner.

– Antingen var det fel på mig eller hela världen. Till slut berättade jag för prästen, och han skjutsade mig till psyket.

Väl inne på den psykiatriska avdelningen fick Johan veta att det rörde sig om en psykossjukdom. Men han kunde inte lita på läkarna – i hans föreställningsvärld torterade och dödade de människor i hemlighet.

Johans allt sämre psykiska tillstånd fick honom att se faror, dolda meddelanden och konspiration överallt.

Ett av dessa hemliga meddelanden uppfattades under en fotbollsmatch på tv. Kommentatorn ska ha sagt: ”Detta kan bara räddas av en riktigt skicklig vaktmästare.”

– Jag arbetade just då som kyrkovaktmästare, så därför var jag övertygad om att kommentaren var ett dolt meddelande till mig, förklarar Johan.

De hemliga meddelandena gjorde honom livrädd. Känslan av att vara jagad och övervakad ledde honom till slut till att tro att det bara fanns en enda utväg.

– Det var nu jag beslutade mig: jag ville inte leva längre.

Vid flera tillfällen var det på väg att gå riktigt illa. Efter att han ha varit nära att bli avslöjad med att krossa ett glas, beslutade sig Johan för att låta sig kvävas till döds.

Johan minns hur han släckte lamporna, där han befann sig i badrummet på sjukhusets psykiatriska avdelning, och drog åt runt halsen med en slang. Det kändes skönt att det snart skulle vara över.

Men när luften tog slut blev det obehagligt. Kippande efter andan började Johan be till Jesus om hjälp. Till slut svartnade det för ögonen.

– Plötsligt vaknade jag till, slangen runt halsen hade lossat sitt grepp.

Johan hörde snabba steg i korridoren och stapplade sig ut ur badrummet. Först vågade Johan inte berätta för personalen, men till sist erkände han.

– Jag försökte ta mitt liv, men jag tror att Gud bröt in och räddade mig, konstaterar han i dag.

Detta ledde till ett första uppvaknande och en vändning i livet.

– Jag insåg att jag inte ville ta livet av mig. Jag ville inte såra min familj och mina vänner. Därför beslutade jag mig för att aldrig mer försöka, säger han.

Efter en vecka på sjukhuset skrevs han ut. Läkarna skickade med Johan recept på starka mediciner, och pillren fick honom att må lite bättre.  

– Men trots medicinen kände jag mycket ångest och rädsla. Jag vågade inte lita på någon och trodde fortfarande att det värsta skulle ske.

Musiken har alltid betytt mycket för Johan. På söndagarna följde han med sina föräldrar till kyrkan, där han ibland spelade trumpet.

Nu började också barnaårens längtan efter Gud göra sig påmind. Han gick därför en Alphakurs och lät döpa sig. Men även om medicinen verkade, så var förtroendet för människor och Gud svårt skadat.

– Jag kunde inte ta till mig det som sades och litade helt enkelt inte på att det var sant, förklarar han.

Mot läkarens inrådan avslutade Johan 2016 medicineringen, vilket orsakade svåra abstinensliknande symtom. Efter tre månader återvände vanföreställningarna.

Då började han söka Gud på allvar.

År 2017 gick han, på sin mors uppmaning, till Frälsningsarmén i Strängnäs. Där fick han ett första riktigt möte med Jesus. I en renoverad cykelbutik satt församlingen, axel mot axel, och lyssnade till kårledaren Daniel Viklunds predikan.  

– Det var då jag verkligen förstod att allt det jag hört om Jesus var sant. Det högg till i hjärtat, och efter det grät jag nog i minst ett års tid så fort det var möte eller bön, för att jag var så förkrossad och för att Gud var så god.  

Johan minns inte mycket av det som sades den där dagen. Men upplevelsen har tiden inte lyckats sudda ut.

– Jag kände kärleken och jag upplevde att Gud var verklig. Det kändes att Gud var närvarande och inte på en plats långt borta där man inte kan nå honom, förklarar Johan.

En process tog sin början. Med tiden upplevde Johan hur Gud började hela hans hjärna och räta ut sneda tankebanor. Han beskriver det som om ett antivirusprogram hade startats på insidan. Ibland kändes det som om det ”rann” i hjärnan, och vid flera tillfällen som om Gud arbetade med honom i ett skruvstäd.

Sjukdomen blev mer hanterbar, och nu fokuserade Johan på att fylla på med goda tankar och bibelord. Funderingarna tilläts inte längre skena iväg mot det destruktiva.  

– Det brukar ju sägas: ”Du blir vad du äter.” Jag brukar nu för tiden säga: ”Du blir vad du tänker.”

I stället för att föreställa sig det värsta, känner Johan glädje och hopp inför framtiden. Tidigare led han av stor människofruktan; nu för tiden ber han för och välsignar dem som gjorde honom rädd.

Bön brukar även hjälpa vid tillfällen när sjukdomen, trots medicinering, vågar göra sig påmind.

– Den senaste tiden har jag även kommit över rädslan för döden. Jesus har visat mig kärleken och livet. Det finns inget att vara rädd för egentligen, säger han.

Saker som tidigare drev honom bort från Gud tar honom nu närmre. Till exempel grubblar och drömmer han fortfarande, fast tillsammans med Gud.

För närvarande arbetar Johan på Frälsningsarmén i Strängnäs, där han också är frälsningssoldat. Människorna och gemenskapen där har varit till stor hjälp för honom.

– För bara tre år sedan malde det runt i huvudet, jag kände mig så värdelös. Men det ändrades när jag kom till Frälsis, nu är det ljusår emellan hur det var då och nu.

Framöver vill han dela med sig av sin berättelse oftare och hjälpa andra som också kämpar med rädsla, ångest och oro.

– Jag tror att jag kan sätta mig in i hur de känner. Jag vill hjälpa och dela med mig av det jag har lärt. Kanske kan jag komma med förslag på hur det kan bli bättre, säger han.