Psykisk ohälsa kan upplevas som svårt att prata om – vare sig det är något man själv går igenom eller någon i ens närhet.

Vi träffade Hanna Lundgren, som själv lever med detta, för att få tips och råd.

Hanna ger ett lugnt och stabilt intryck när hon hälsar oss välkomna med ett strålande leende. Hon berättar att hon har en trygg tro på Jesus och att han har funnits med henne hela livet.

– Jag döptes i sjön vid vår trädgård när jag var nio år, berättar hon. Det var väldigt stort för mig.

Hanna föddes i Norge, men familjen flyttade till Katrineholm när hon var två år. Hon talar varmt om uppväxten i familjen som förutom henne själv består av mamma Karin, pappa Rickard, samt en äldre och en yngre bror.

– Vi har stått otroligt nära varandra. Jag är så tacksam för dem, utbrister Hanna.

Föräldrarna arbetade med församlingsplantering, vilket är något hon fortfarande älskar.

– Jag älskar kaoset och blandningen av människor. Och jag gillar när det finns mer att få.

Pappa Rickard reste ofta ut på olika evangelisationskampanjer.

– Jesus som en allsmäktig Gud som helar har alltid varit något självklart för mig. På ”roliga timmen” i skolan läste jag upp pappas kampanjrapporter över hur många som hade blivit frälsta och helade, säger Hanna och skrattar när hon minns att just då kanske det inte blev den respons hon hade tänkt sig.

Den sammansvetsade familjen har även fått gå igenom tidvis tuffa perioder. För elva år sedan, när Hanna var 13 år, drabbades hon av depression och ångest. Innan dess märkte hon hur hon förändrades – hur hon gick från att vara en öppen och framåt tjej till att vara blyg och sluten.

– Jag slutade umgås med vänner och klarade inte av att sova utan mina föräldrar. Det var svårt att förstå vad som hände.

Dessutom drabbades mamma Karin 2014 av en allvarlig sjukdom. Under den perioden blev Hanna utbränd.

– Någonstans där blev det väldigt tungt med ångesten. Men även i perioder när jag inte ens velat leva, så har Jesus alltid funnits där.

Hanna berättar att hon är en väldigt driven person som både har haft företag samt varit ute på missionsfältet och predikat.

– Om det är något jag har tagit med mig angående psykisk ohälsa, så är det att Gud vill använda mig trots mina svagheter, mitt i stormen. Det har blivit väldigt tydligt för mig under de här åren.

Något som har hjälpt Hanna är olika former av samtalsterapier. Hon är väldigt tacksam för de tre psykologer som har hjälpt henne på olika sätt.

– Och två av dem som behandlade mig var kristna. Det har varit ovärderligt att få lära sig att möta det som pågår inom en, att nästan få hålla det i handen och titta på det.

Hanna poängterar att den psykiska ohälsan varit en stor del av hennes liv och att hennes kristna tro inte är skild från den.

– Man påverkas ju av det som händer. Men jag är så fruktansvärt tacksam för alla människor som har bett för mig – jag känner inte ens hälften. De bar mig i bön när jag inte orkade själv. Det är så otroligt stort!

Hon säger att det är viktigt att i en församling inte bara ha som slogan att man får komma hur man än mår. Och att inte bara reagera ”Så ska du inte må, det ska vi be bort”.

– Vi ska absolut be – men det finns så mycket i att lyssna på en människa och finnas där, säger Hanna allvarligt.

Uppväxten fylld med mirakelhistorier gav henne en stark tro på helande. Själv fick hon till exempel be för en sjuårig flicka i Bangladesh som hade en tumör stor som en pingisboll i bröstet. Hon fick se hur tumören försvann.

– Jag har ett helande som väntar på mig, antingen här på jorden eller på andra sidan evigheten. Garanterat! Det har gett mig enormt mycket tröst att veta att evigheten är så mycket större än vår tid här på jorden.

Med sina erfarenheter har hon kunnat hjälpa unga tjejer som drabbats av panikattacker.

– På något sätt vet jag vilka frågor som är okej att ställa, jag har ju själv suttit där. Precis som andra människor fanns där för mig när jag var yngre. Ibland behöver man gå igenom saker för att kunna förstå dem i sin helhet.

Hanna vet att saker kan förändras till det bättre. Det vill hon skicka med den som har det svårt.

– Det kommer inte alltid att vara mörkt! Det blir kanske inte exakt likadant som förut, eller ständigt solsken, men det kommer inte alltid att vara som det var när det var som hemskast.

Hon nämner hur tacksam hon är för alla människor som har hjälpt henne. De som lade näsan i blöt och tvingade ut henne för att få frisk luft.

– Jag är så glad att de gjorde för mycket, snarare än för lite. Att de fanns där är det jag har starkast minne av. Så mitt råd är att våga be om hjälp och ge luft för de tankar du har!

Hanna är nu gift och har ett meningsfullt arbete som hon tycker om. Hon, som inte ens trodde hon skulle leva när hon var i den ålder hon är i nu.

– Det finns mycket hjälp att få. Ibland går saker långsamt, men det kommer att gå framåt, allt kommer att förändras. Det vet jag!