Plusarkiv:

Plusarkiv: "Det är en väldig viljas mening att du finns till"Författaren och lyrikern Birger Norman uppmärksammas i Tomas Sjödins kommande bok Socialdemokratisk samhällsdebattör och kulturprofil. Tillbakadragen författare och lyriker med ett tydligt kristet budskap. Bilderna av Birger Norman spretar – eller gör de det?
Författaren och pastorn Tomas Sjödin, som fördjupat sig i Normans liv och författarskap, ser i honom en lågmäld apologet med djupa rötter i både arbetar- och frikyrkorörelsen.Vi träffas en oktoberkväll i ångermanländska Kramfors, som råkar vara både Tomas Sjödins och Birger Normans födelsebygd. Senare på kvällen ska Tomas hålla ett föredrag om "Birger Normans religiösa motiv" på Kramfors stadsbibliotek, arrangerat av Birger Normansällskapet.
– Det är inte så ofta jag kommer tillbaka till Kramfors, kanske två-tre gånger om året, berättar Tomas Sjödin.
Med intresset för Birger Norman får han dock anledning att återkomma till bygden, om så bara i tanken. För trots att Birger Norman bodde i Stockholm under större delen av sitt liv, återkom även han i många av sina böcker till den lilla ångermanländska ö där han växte upp. Till sommaren räknar Tomas Sjödin bli färdig med sin nya bok, där Birger Norman har en central roll.
– Intresset för Birger Norman väcktes på allvar när jag en gång var på Hönökonferensen, där Runar Eldebo berättade en historia ur en av Normans böcker, Sista natten på Nordstjärnan. Det blev starten; sedan har jag läst mer aktivt och samlat på mig material under kanske tio-femton år.

Vem var då Birger Norman? Född 1914 och uppvuxen på Svanö i Ångermanälven, strax norr om Sandöbron. Sedermera sågverksarbetare, socialarbetare, förlagsredaktör och journalist. Under många år skrev han krönikor i facktidningen Metallarbetaren och var i flera decennier en framträdande kulturprofil inom arbetarrörelsen. Han avled i Stockholm hösten 1995.
Normans bibliografi är omfattande; ett femtiotal titlar omfattar såväl diktsamlingar och romaner som noveller, krönikesamlingar och tal. Den sist utgivna diktsamlingen, Vägen längs sjön (1988), ligger tummad och läst på bordet framför Tomas Sjödin. Det är en av de böcker där Birger Normans kristna tro framträder som allra tydligast, lika lågmäld som orubblig, genom korta dikter och kärnfulla aforismer, präglade av både vemod och fasthet.
– När det gäller Birger Normans tro ska man akta sig för att göra honom alltför religiös, understryker Tomas Sjödin. Men samtidigt ska man inte heller förminska trons betydelse i hans liv.
I socialdemokratins rationalistiska och inte sällan kristendomsfientliga världsbild var Birger Normans tro en ytterlighet, som man möjligen hade fördrag med men inte alltid förstod sig på. Ganska typiskt är omdömet som socialdemokraten Enn Kokk gör om författaren på sin blogg: "Den Birger Norman jag på så sätt och genom hans böcker lärde känna var en genomtänkt reformist och en folkbildare i ordets bästa mening och, inte minst, en rasande bra författare; mer främmande för mig var hans kristna tro."
Tomas Sjödin tar talsamlingen Prologer som exempel på detta:
– Birger Norman anlitades ofta som inledningstalare på kongresser, jubileer och andra tillställningar inom folkrörelserna. Till ett socialdemokratiskt jubileum här i Kramfors talade han bland annat om "frälsningens berg" och om "mannen från Galileens land". Det är klart att man funderar på hur sådana texter togs emot i det sammanhanget, säger Tomas Sjödin.
Han påpekar att han intressant nog mött en hel del framträdande personer inom socialdemokratin, till och med inom Broderskapsrörelsen, som säger sig inte haft en aning om att Birger Norman var kristen.
– Kanske läste man inte så mycket mer än hans krönikor i Metallarbetaren; det är ju i lyriken som det mesta av hans religiösa material finns. Men tron kunde man kanske sortera bort, den tillhörde hans privata sfär, och han hade ju ändå så mycket bra att säga. Jag tror rörelsen kände att man behövde honom; han var en kuriositet på socialdemokratins kongresser, en skicklig talare som sade oväntade saker, som lite tårta till kaffet.

Ändå var Birger Norman inte nådig mot sina egna. I sina prologer och krönikor kunde han gissla sina partifränder: pamparna, sammanträdesproffsen, betonghäckarna. De välplacerade nålsticken från Normans ständiga underifrånperspektiv måste ha svidit.
Den allt större sprickan mellan arbetarrörelsen och frikyrkan var också något som Birger Norman såg och beklagade.
– Han talade ofta om det i intervjuer, att det var olyckligt att de två rörelserna kommit så långt ifrån varandra, konstaterar Tomas Sjödin.
Att Birger Norman inte var så offentlig med sin tro, kan bero på hans kluvenhet inför det kyrkliga sammanhang han växte upp i. Familjen tillhörde Missionsförbundet, pappan hade blivit frälst under den Waldenströmska väckelsen. Men Birger Norman trivdes aldrig i frikyrkligheten, som i hans ögon gav Gud en alltför trång och smal förpackning. Enligt Tomas Sjödin avskydde han etiketter, allt som låste in Gud i för täta definitioner.
– Birger Norman var en ensamtroende, men var samtidigt väldigt aktiv i Sigtunastiftelsen. Det finns exempelvis fantastiska brevväxlingar bevarade mellan Birger Norman och Olov Hartman (direktor för Sigtunastiftelsen, red anm), som kom att betyda mycket för honom.
En stark upplevelse år 1940, då han inspirerad av Lundateologen Anders Nygren fick upp ögonen för den villkorslösa tron, fungerade enligt Tomas Sjödin "som en sjunkbomb i Normans liv". Men trots att Norman drog sig undan den organiserade kristendomen, såg han inte ner på frikyrkligheten. Han hade visserligen lämnat den men därmed inte avsagt sig sin historia. Barndomens hjärtformade ö, som Birger Norman ständigt återkommer till i sina böcker, är lika mycket bilden av den barnatro han haft och som han behållit, även om den med åren fick ett nytt innehåll.
– Han konstaterar att han växte ur sitt första sammanhang, men inser att de som blev kvar utvecklades de också; processen såg bara annorlunda ut.
Tomas Sjödin har under åren mött otaliga människor som på samma sätt lämnat frikyrkan bakom sig, men med sår och förbittring som följeslagare. Ibland, noterar han, har "flykten" tagit sig ganska omogna uttryck.
– Man skulle önska att dessa personer kunde resonera mer sansat om sin bakgrund, bearbeta vad de inte orkade med och försöka behålla det som var bra på ett mer fruktbart sätt.

Birger Normans hållning var att man måste lösa religiösa problem på religiös grund; man måste tillbaka till den plats där skadan skett och lösa problematiken där, annars stannar man i sin egen utveckling.
– Den generation jag tillhör upplevde många gånger kyrkan som för trång, med en massa förbud. Så var det säkert, men det är inte hela sanningen. På den punkten har Birger Norman betytt mycket för mig. Han har hittat sinnebilden för att växa vidare i tron, att ha ett moget förhållningssätt till den "ö" där man faktiskt växte upp. Den präglar en mycket mer än man kanske kan tro.
Ett annat av Birger Normans särdrag, menar Tomas Sjödin, var att han vägrade skilja på det andliga och det övriga, vardagliga livet. Han vände sig mot dem han kallade "och-teologerna", de som talade om "kristendomen OCH världen", om "religionen OCH kulturen". "Slaget står över en konjunktion", hävdade Norman, "ett ord som blivit ett skiljeord i stället för ett bindeord, och som skapat en klyfta som inte borde finnas där... Gränserna är rivna; efter Golgata har man aldrig anledning att tala om kristendomen OCH världen."

De få foton man hittar av Birger Norman förmedlar bilden av en ganska skygg människa, en kisande, lätt avvaktande betraktare. Själv uttryckte han att han trivdes bäst i halvskugga, en hållning som också präglar hans diktning. Ändå är han inte undanglidande eller konturlös. Med sitt precisa sätt att uttrycka sig förklarade han en gång att han ville vara sedd, men inte blottlagd, möjlig att iakttagas men inte bli utlämnad åt de klåfingrade.
Tomas Sjödin attraheras också av den koppling mellan en varm tro och ett engagerat, samhällstillvänt liv som han ser hos Birger Norman. Dennes resonemang går ut på att den tro som inte arbetar för sitt samhälles och de svagas bästa är ingen kristen tro. Kritiken Norman riktade mot kyrkan och sina medkristna var att de i stället ofta var upptagna av diskussioner om interna petitesser. En av de sist utgivna dikterna, "Credovariationer", kan sammanfatta Birger Normans hållning till tron och livet:

Den kristna livsåskådningen?
Här föreligger
ett allvarligt missförstånd.
Tron tilldrar sig inte
på åskådarplats.Maria Andersson