Nationen Israels första skakiga och turbulenta år

(Del 4/6) 14 maj 1948 utropas Israels självständighet. Man läser upp själv­ständig­hets­deklara­tionen, som bland annat garanterar jämlikhet och religionsfrihet till landets samtliga invånare, oavsett etnicitet (artikel 13). Man vädjar till den inhemska arabiska befolkningen att inte fly, utan stanna kvar och fredligt samarbeta för att bygga upp en gemensam framtid (artikel 16).

Till Israels grannländer sträcker man ut handen i hopp om fred och acceptans för att tillsammans kunna avancera Mellanöstern (artikel 17).

Detta till trots anfaller fem arabländer den nyfödda staten.

Gränserna för landet baserar Israel på FN:s resolution 181, trots den arabiska sidans resoluta avslag till ett eget arabiskt land i Palestina. Det innebär att den del av landet som skulle kunna ha blivit ett palestinskt arabiskt land nu blir mandatland – som ingen gör anspråk på.

För att undvika just sådana situationer, som i framtiden kan skapa väldiga problem, finns Uti Possidetis Juris (internationell lag vad gäller skapandet av nya stater). I Israels fall betyder det att gränserna för det brittiska mandatet (den senaste politiska entiteten) dras utefter hur de såg ut i maj 1948. Alltså, inkluderat Gazaremsan, Judeen och Samarien (Västbanken).

Avsaknaden av detta legala faktum lyser med sin frånvaro i den internationella debatten vad gäller Israel.

Vid krigsslutet 1949 är Samarien och Judeen illegalt ockuperade av Jordanien, och Gazaremsan är illegalt ockuperat av Egypten. De arabiska länderna, som anföll Israel oprovocerat och med intention att förinta landet, vägrar sluta fredsavtal med Israel, endast eldupphöravtal. Avtalen är därför temporära tills gränser förhandlats fram och godkänts av de inblandade parterna i konflikten.

Legalt har dessa temporära gränser alltså ingen som helst betydelse vad gäller framtida avtal, de är endast den linje där man upphörde att skjuta på varandra. Eftersom araberna förkastade samtliga förslag om fred fortsätter denna status att gälla.

Judeen och Samarien kom att kallas Västbanken för att dessa områden ligger väster om Jordanfloden vad gäller Jordanien. Västbanken existerade alltså inte som entitet innan krigsslutet 1949. Gränslinjen till Judeen och Samarien benämns ofta som ”den gröna linjen”, ett namn den fick på grund av att man råkade ha en grön penna då man ritade den temporära eldupphörlinjen på kartan 1949.

Kriget 1948–49 skapade två flyktingvågor: en arabisk och en judisk. Den arabiska vågen handlar om araber som, av sina egna, uppmanas lämna mandatet innan kriget börjar, samt de araber som flyr eller tvingas lämna under kriget. Sammanlagt rör det sig om cirka 472 000–750 000 araber, som sedermera kom att bli de palestinska flyktingarna.

De flyr till Gazaremsan, Västbanken, Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten. Merparten av dessa flyktingarna vägras integration i respektive länder eller områden och fortsätter vara flyktingar (med flyktingstatus) till dags dato. I FN bildar man ett speciellt organ för dessa flyktingar, UNRWA (United Nations Relief and Works Agency).

De cirka 160 000 araber som väljer att stannar kvar i Israel får däremot israeliskt medborgarskap och blir integrerade i den nya staten. I dag utgör de 20 procent av den israeliska befolkningen, med samma demokratiska rättigheter som alla andra israeler.

De judiska flyktingarna är de judar som bor i de muslimska arabiska länderna runt om. Som ett resultat av kriget 1948–49 blir de utsatta för fler pogromer än förut, samt omedelbar konfiskering av ägodelar och möjlighet till försörjning. Cirka 850 000 tvingas på flykt, där ungefär två tredjedelar av dem flyr till Israel och en treedjedel till andra delar av världen.

Utöver dessa deporteras cirka 70 000 från Västbanken och Gazaremsan till Israel. Alla dessa flyktingar (som aldrig blev klassade som flyktingar av FN) blev direkt integrerade i Israel, eller de andra länder de flydde till.

Åren 1949–67 uppmuntrar och stödjer Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten terrorism mot Israel, och bryter därmed de eldupphöravtal de skrev på 1949.

Under Arabförbundets kongress i Kairo 1964 enas man om: att torka ut Gennesarets sjö genom att avleda dess tillflöden i norr och därmed förstöra Israels enda sötvattenssjö; att skapa en enad arabisk militärstyrka med Egypten som dess ledande nation; att bilda PLO (Palestinian Liberation Organisation) som representant för palestinierna och deras militanta befrielse från sionisterna (en av många arabiska benämningar på Israel) – alltså utan vare sig Gazaremsan eller den så kallade Västbanken (vilka är ockuperade av Egypten respektive Jordanien).

Framför allt innebär det inte önskan att skapa ett eget palestinskt land, utan detta är endast ett sätt att förinta staten Israel med hjälp av terrorism.

Under sommaren 1967 mobiliserar Egypten stora militära styrkor vid gränsen till Israel, samtidigt som de beordrar FN:s fredsbevarande styrkor att lämna Sinaihalvön. Egypten stänger Tiransundet för israeliska skepp och gör sig därmed skyldig till Casus Belli, alltså den handling som ger anledning till krigsförklaring. Under Egyptens kommendering mobiliseras arabiska styrkor (Libanon, Syrien, Irak, Jordanien och Saudiarabien) vid alla Israels gränser, under proklamationer om Israel förintelse.

5 juni 1967 anfaller därför Israel det egyptiska flygvapnet i en defensiv handling. Efter sex dagar går Israel segrande ur detta defensiva krig med en markyta som är mer än fördubblad. Man har ockuperat hela Sinaihalvön och Golanhöjderna, samt återtagit Gazaremsan och Västbanken.

Att starta ett krig i självförsvar – ett defensivt krig – är en legitim legal handling, erkänd internationellt i FN:s säkerhetsråd, artikel 51. Alla har rätt att försvara sig. Internationellt är dock Sexdagarskriget ett av de få, möjligtvis det enda, defensiva krig som över huvud taget har ifrågasatts.

Oavsett, är det återigen fortfarande likhet inför lagen som gäller. Även i Israels fall.