Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar.
Hebreerbrevet 10:24

Världen idag

Trots allt hat valde han kärlekens väg

– Det var ett helvete på jorden. Total förnedring, säger Emerich Roth om livet i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Själv valde han att älska framför att hata.

Reportage · Publicerad 11:30, 21 jan 2020

– Får jag ge dig en kram, frågar jag när vi äntligen ses.

– Ja, jag hade tänkt fråga dig detsamma, svarar Emerich Roth, och ger mig en varm omfamning.

Det är svårt att förstå att denne 95 år gamle man, med sina bruna kärleksfulla ögon och iklädd svarta typiska farfarskläder, har genomlidit mycket av det hemska man har hört och läst om Förintelsen.

– Problemet var hatet från ungrarna, tjeckerna och ruterna [ukrainarna i Ungern; red anm]. Men mest kom det från ruterna, berättar Emerich på felfri svenska, som förresten bara är ett av sex språk han behärskar.

– Från den dag vi kunde förstå vad våra föräldrar sade, förstod vi att vi behövde vara försiktiga med hur vi betedde oss, så att vi inte provocerade någon.

Emerichs liv började den 28 augusti 1924 i Velký Sevluš, en liten fjällby med 15 000 invånare i dåvarande Tjeckoslovakien, senare Ungern och numera Ukraina. Där var han en av tretusen judar.

– Nu får du lite ”bensin”, säger Emerich plötsligt.

Han reser sig för att öppna skjutdörren till uterummet där vi sitter, och in kommer hustrun, Kerstin (78), med en bricka med en söt liten kanna med te, croissanter och eleganta baguettehalvor. Hon är precis lika glad och vänlig som hon ser ut.

Hon försvinner efter en liten stund och vi återgår till Emerichs barndom, som var präglad av klassisk antisemitism.

– Varje påsk skildrade de katolska prästerna i stor detalj hur judarna pinade och torterade Jesus på Golgata. Då var det farligt för en judisk pojke att gå ute på gatan, minns Emerich.

Som tur är har han inte bara onda minnen. När jag frågar om bästa barndomsminnet lyser han upp med ett stort leende och svarar direkt: somrarna hos mormor.

– Hon var … Det går inte att förklara.

Emerich ler igen, kliar sig på kinden och konkluderar:

– Hon var godheten själv i ordets rätta bemärkelse.

Godhet var däremot en bristvara mellan mars 1944 och april 1945.

Emerichs upplevelser är så ofattbara och grymma att han själv ibland kan ha svårt att tro att de verkligen hände. Tyvärr var det på riktigt att familjen på sju personer skiljdes åt redan första dagen i lägret Auschwitz-Birkenau.

Medan mamma och småsystrarna på tolv och tio år fördes direkt till gaskamrarna, blev Emerich, hans pappa och de andra systrarna, på 15 och 17 år, utvalda till arbetsläger under förhållanden inte ens värdiga djur.

”På hårt arbete var vi beredda. Men inte på dödsmisshandel och hot. Inte heller på ständiga bestraffningar för struntförseelser, vilket var en del av den förödmjukelse som skulle hålla oss straffångar på mattan”, skriver Emerich i självbiografin Emerich är mitt namn.

Många exempel kan nämnas, men det räcker långt att berätta om den gången en ung pojke blev brutalt misshandlad och därefter fick stå två dygn i en tunna fylld med iskallt vatten. Varför? För att han hade stulit lite potatisskal som användes till svinföda.

Miraklet var att han överlevde.

– Det positiva var att vi hade ledigt på söndagar. Inte för att de skulle vara snälla mot oss, men för att nazisterna behövde en vilodag. Då klädde vi av oss nakna, kastade oss på marken och dödade massa löss.

Emerich ler förnöjt. Humorn klarade de inte ta ifrån honom.

Inte heller hans liv, trots att han bara vägde 34 kilogram fördelat på 175 centimeter då kriget äntligen var över.

Efter kriget hamnade Emerich i Italien, där han låg dödssjuk. Men tack vare ett brev från sin lillasyster Elisabeth, den enda i familjen som överlevde, fick han livsgnistan tillbaka och kom själv till Sverige 1950.

Även om Emerichs största dröm länge hade varit att komponera musik, var det till slut kriminalvården som blev hans arbetsplats.  

– Bland dessa pojkar vågar jag påstå att så gott som alla saknade en närvarande och nykter pappa. Det är ingen teori, för detta har jag upplevt, konstaterar Emerich, som har 30 år i branschen.

– Skolan är den enda och viktigaste platsen där det finns möjlighet för att kompensera för mycket av det som fattas i hemmet, menar han.

95-åringens huvudintresse i dag handlar därför om skolan, och hur man ska hålla minnet av Förintelsen levande i framtiden, samt hur man kan motverka hat och främlingsfientlighet.

Men hur klarade Emerich överleva allt hat och ondska?

– Dels hade jag min pappa, som dessutom behövde hjälp på grund av en dålig fot. Och så hade jag hoppet och tron på att det snart skulle ta slut.

– När jag pratar om detta med mina skolelever brukar jag säga att det säkert är kärleken jag fick som barn från mina föräldrar och systrar som gav den psykiska styrkan som krävdes i svåra situationer.

Det var säkert också denna kärlek som gjorde att han lät bli att skjuta en SS-soldat direkt efter kriget. Dessvärre, för soldaten, var övriga inte lika nådefulla.

Kerstin inskjuter en kommentar om sin make:

– Hans vision är en värld utan våld och främlingsfientlighet. Han är lekfull, humoristisk och envis. Men det måste man vara för att något ska hända.

Själv väljer Emerich andra ord för att beskriva sin personlighet.

– Jag är väldigt noggrann, ansvarsfull, insiktsfull, omtänksam och aldrig passiv.

Meriterna bekräftar detta. Utöver att ha skrivit tre böcker, medverkat i flera dokumentärer och undervisningsfilmer, varit med och grundat Föreningen Förintelsens överlevande, bildade Emerich 1994 också den ideella Emerichfonden. Den har bland annat som mål att skapa en trivsam och medmänsklig skolmiljö.

Sedan 1993 har han dessutom besökt cirka 1 800 skolor, från Ystad i söder till Haparanda i norr, för att berätta om sina upplevelser från Förintelsen. Han har även varit i Finland och Norge.

– Jag besöker fortfarande några skolor nu och då, säger Emerich.

Med en glad och hoppfull ton berättar han vad som hände vid ett besök på Engelska skolan i Gävle nyligen.

– Normalt brukar eleverna lämna gympahallen när jag är klar [med mitt föredrag]. De här ville inte gå, utan ställde sig i en lång kö för att ge mig en kram, och för att ta bild tillsammans med mig. Det fantastiska var att det även var killar som ville ge mig en kram.

– Vill du ha mer vatten, Emerich? undrar Kerstin.

De två träffades första gången på en konsert för 45 år sedan tack vare deras stora gemensamma intresse för musik.

– Tja, jag vet ju inte hur länge hon har tänkt plåga mig, säger Emerich med ett retfullt leende åt mitt håll.

Även om hustrun vill att han slutar åka omkring för att tala, tror inte Emerich att det blir så.

– Det som ligger mig varmast om hjärtat, och som jag aldrig tröttnar på, är ungdomar och skolan, säger han.

Det verkar ömsesidigt. För nere i källaren har Emerich 84 tjocka pärmar fyllda med tusentals brev från elever över hela Sverige. Brev som nu blir en fjärde bok.

Själv menar Emerich att det inte är han som har påverkat eleverna. Han fungerar bara som en katalysator.

– När jag ser en familj och upplever att de är kärleksfulla, eller som med den här skolan jag nämnde, då känner jag att det finns hopp för framtiden, säger Emerich.

95-åringen menar att det bästa sättet att bekämpa det onda är genom att lyfta fram det goda. Han önskar därför att journalister hade skrivit mer om det positiva.

Innan jag går min väg får jag en farfarspuss på pannan och ännu en kram av Emerich. Mannen som har valt att älska framför att hata.

Från den dag vi kunde förstå vad våra föräldrar sade, förstod vi att vi behövde vara försiktiga med hur vi betedde oss, så att vi inte provocerade någon.
Det som ligger mig varmast om hjärtat, och som jag aldrig tröttnar på, är ungdomar och skolan.

Trafikljus med samkönade par blir kvar

Hbtq. I anslutning till Pride har Stockholms stad flera år i rad satt upp tillfälliga trafikljus... torsdag 2/7 08:00

Mississippi-politiker röstade bort sydstatsemblem

Delstatskongressen i amerikanska Mississippi fattade på söndagen ett historiskt beslut, då de... onsdag 1/7 21:00

Implementering, inte annektering

Israelkommentar Israelkommentar. Den 1 juli var den dag Israels regering bestämt för en eventuell implementering av israelisk civil... torsdag 2/7 00:00

Misstanke: Levande foster ”dissekeras”

USA. Debatten om foster som föds fram levande i samband med sena aborter har fått nytt bränsle i USA.... onsdag 1/7 18:00

Nytt palestinskt miljardbistånd: ”Upprörande”

Israelkritik. Förra veckan beslutade regeringen om en ny strategi för det palestinska biståndet för åren... onsdag 1/7 16:06
E-tidning
Senaste magasinen