Paret Nordström: ”Små gester av kärlek kan göra stor skillnad”

Det är försommarvarmt i centrala Stockholm, och körsbärsträden i Kungsträdgården står i sin fulla, rosafluffiga blomning. Stressade stadsbor trängs med flanerande turister och storögda ukrainska flyktingar.

Ja, det är verkligen snart sommar. Ledighet, sovmorgnar, ingen planering …

– Fast det är bra att ha någonting planerat för semestern, annars försvinner dagarna, menar Mattias Nordström.

För familjen Nordströms del är sommarsemestern spikad – ja, sedan länge.

– Gotland är ett stående inslag, förklarar Mattias.

– Det skapar en fin tradition för barnen, något som familjen gör varje sommar.

– Ja, vi gillar att åka till samma ställen, skjuter Ruth in med ett skratt.

Hon får nästan stjärnglans i ögonen när hon ska förklara varför de ständigt återkommer till den ostliga ön.

– Det är något magiskt med Gotland. Solnedgången vid raukar, stranden vid havet, Visby – jag blir aldrig mätt! Och ändå hittar vi alltid något nytt.

De flesta år kombineras vistelsen med Ruths engagemang i Almedalen.

– Men jag har skalat ner en hel del de senaste åren, bedyrar hon.

– Nu när barnen är tonåringar och gillar att sova lite längre kan jag hinna med ett tidigt seminarium eller möte och ändå hinna tillbaka lagom tills de vaknar, tillägger hon med en skälmsk blinkning.

Barnen – det är Filip (18 år), Linnea (16 år) och Emma (14 år), en glad och harmonisk trio som står varandra nära.

– Numera har ju barnen även sommarjobb, liksom läger och egna aktiviteter med kompisar, så vi är mycket hemma om somrarna, fortsätter Ruth.

Men i slutet av sommaren ska de i alla fall åka i väg på en resa, bara de två. Då firar de nämligen silverbröllop. Något Ruth har svårt att greppa.

Men de var också relativt unga när de möttes i kyrkan i Uppsala, där Mattias nyss hade gått bibelskolan och dit Ruth flyttat in från Norge för att gå på Livets Ords gymnasium (numera Ansgargymnasiet) och därefter bibelskola, hon likaså. De blev ett par, gifte sig och planerade för framtiden.

Mattias, som hyser ett stort historieintresse, tänkte sig något i den riktningen, medan Ruth var helt inställd på att bli journalist.

Det blev inte riktigt så, för någon av dem.

Som ett led i att han började arbeta i församlingen tog Mattias en kurs i kyrkohistoria.

– Då landade det inom mig: ”Wow, här är Guds handlande i historien!” Det väckte något – och kopplade säkert med den kallelse som Gud hade lagt ner i mig, men som jag då inte hade sett.

Det ena ledde till det andra, och i januari 2020 fann han sig färdig för prästvigning i en fullsatt Stockholms domkyrka.

– Jag upplever att jag verkligen är på rätt plats nu, säger Mattias med eftertryck om sin tjänst i den ofta omtalade S:ta Clara kyrka, mitt i centrala huvudstaden. En plats där det har förekommit bön och diakoni sedan 1280-talet – i över 700 år!

Ruth, å sin sida, upplevde att hon skulle läsa juridik.

– Jag ville jobba med någonting som gjorde skillnad för människor, det visste jag, men vad? När vi sedan läste om mänskliga rättigheter blev det självklart: ”Här har vi det!”

Men hon insåg ganska snart att de alternativ som finns att jobba som jurist med just det är väldigt begränsade.

– Så jag tänkte: ”Då får jag väl skapa den arbetsplats jag vill ha.”

Och så kom juristbyrån, som numera är advokatbyrån Skandinaviska Människorättsadvokaterna, till.

– En byrå där vi verkligen får jobba med människor, med individer som drabbats på så många olika sätt. Det kan gälla tortyr, människohandel, papperslösa, flyktingar…

Om Ruth var engagerad innan i samtalet är det inget mot när hon börjar tala om sitt arbete, sina klienter.

– Att få se hoppet tändas, se gnistan komma tillbaka i deras ögon när de inser att allt inte är kört, det finns en ny chans – det är så belönande, så otroligt meningsfullt.

Ja, ibland leder Gud oss människor i riktningar vi inte såg från början.

– Som det står i Psalm 23: Herren leder oss på rätta vägar, i pluralis, säger Mattias.

– Gud leder oss genom livets olika faser, på olika vägar, men han leder hela tiden. Ibland kan det som för oss ser ut som ett hinder vara ett sätt för Gud att leda vattnet dit det ska. Han har omsorg om oss.

Båda har intensiva arbetsdagar. För Mattias del är det mesta centrerat kring fasta punkter i verksamheten, såsom alla gudstjänster, de tre dagliga öppna samlingarna för bön, liksom det diakonala, med samtal, själavård, matutdelning till behövande och studiebesök.

Innan pandemin passerade cirka 800–1 000 personer S:ta Clara varje dag.

För Ruths del ser tvärtemot varje dag helt olika ut.

– Det kan vara förhandling i domstolen, förhör hos polisen, utredning på Migrationsverket, eller så sitter jag på kontoret och arbetar med en överklagan eller olika inlagor. Eller möter klienter.

Men vissa torsdagar möts paret – på jobbet.

– Varje torsdag är vår byrå här i S:ta Clara och erbjuder juristjour till socialt utsatta, förklarar Ruth.

Allt är pro bono, en gratistjänst som byrån erbjuder.

– Och en torsdag i månaden medarrangerar vi Afternoon Tea för utsatta kvinnor, tillsammans med diakonen Nathalie Edin, tillägger Ruth.

Hon berättar att initiativet startades av Elise Lindqvist för 25 år sedan och i dag är något etablerat, och känt, i Stockholm.

– Det är en stund då kvinnor får komma och bli sedda och ompysslade, där vi dukar fint med porslin och köper in gåvor till dem. Det kommer mellan 25 och 40 kvinnor varje vecka – våldsutsatta, prostituerade, flyktingar, hemlösa.

Det slår mig att båda har yrken – uppdrag – som handlar om att se individen i en större massa av människor.

– Här i S:ta Clara blir man snabbt medveten om sin egen begränsning. Men då inser jag också ännu mer hur beroende jag är av Gud, säger Mattias efter en tankepaus.

Han hänvisar till krucifixet längst fram vid altaret i kyrkan, med Jesu utsträckta armar.

– Det påminner mig om att det är på Jesus allt beror – det är han som bär – medan vi får förmedla hans nåd. Som präst är jag begränsad, men Gud är inte det.

Det viktiga att komma ihåg, menar Mattias, är att varje människomöte är viktigt.

– Visst, vi kan inte möta alla, men dem vi möter, möter vi fullt ut.

Ruth lutar sig fram för att lägga tyngd i sina ord.

– I mitt jobb måste jag ge all min uppmärksamhet till den människa jag har framför mig här och nu.

Hon lyfter fram det judiska ordspråket, att om man räddar ett liv så har man räddat hela världen.

– Om jag kan hjälpa en människa så har jag räddat den människans hela värld, och i sin tur alla som den personen påverkar.

– Men ibland känner jag mig som en kolibri som försöker släcka en stor eld, tillägger hon med ett skratt.

Ruth berättar att hon ofta återvänder till Moder Teresas ord om att det är små handlingar i kärlek som kan förändra den här världen.

– Vi förändrar världen genom att börja där vi står, med dem som är nära.

Var det rent av detta drag som drog dem till varandra från första början?

– Njae, det var nog mest för att Ruth är den hon är, säger Mattias fundersamt, och Ruth skrattar.

– Man formas ju tillsammans längs vägens gång, av den gemensamma gudstron, fortsätter Mattias.

– Så även om vi jobbar med olika saker – teologi och juridik – är längtan att leva för och tjäna Kristus genom våra gåvor densamma.

Ruth nickar instämmande.

– Det känns som om vi har haft en gemensam väg väldigt länge. Teologi och juridik har faktiskt många beröringspunkter, med rätt och rättvisa. Även om vi kanske måste betona nåden och domen lite olika i våra yrken …, tillägger hon med ytterligare ett klingande skratt och får ett leende medhåll från Mattias.

Oavsett hur mycket man älskar det man gör, då och då måste man ändå ta ledigt, även om jobbet – själavårdssamtalen, matkön, domstolen, polisförhören – aldrig tar paus.

Ruth åker till exempel på tyst retreat en gång varje höst och varje vår.

– Men man ska inte underskatta vardagsstunderna som ger vila, att bara vara hemma och göra ingenting tillsammans, sitta ner och samtala i lugn och ro eller läsa en bok, skjuter Mattias in.

Går det ens i era liv?

– Ja, annars hade vi aldrig orkat, säger Ruth.

Båda har ett uttryck de ofta återkommer till under intervjun: att hinna se varandra i ögonen. Det räcker inte att fråga varandra och barnen hur dagen har varit – man måste göra det medan man verkligen ser varandra i ögonen och är medvetet närvarande, menar de.

Vidare har de tagit ett aktivt beslut att leva livet långsammare.

– Allt ska gå så snabbt och vara så effektivt nu för tiden, och man ska hinna med allting. Men man måste ju hinna leva, vara närvarande. Så det försöker vi påminna varandra om, säger Ruth.

– Vad vi inte ska göra är lika viktigt att urskilja som vad vi ska göra. Därför kan man inte springa på alla bollar.

Det var också därför Ruth var hemma med barnen i många år, för att det finns vissa prioriteringar i livet som är viktigare än andra.

– Och det är därför jag fortfarande alltid åker hem tidigt på eftermiddagarna för att finnas där när barnen kommer hem.

Hon pekar på att juridiken ofta är en osund miljö på det sättet att man förväntas jobba över många timmar och helger och ställa upp när som helst.

– Där är vår byrå väldigt annorlunda, vi planerar för att man ska kunna gå hem klockan 17. Vi möter så många människor varje dag som inte mår bra, som är i kris, så då måste åtminstone vi må bra, för att kunna hjälpa dem som inte gör det.

Även om livet – liksom för alla familjer – har inneburit både berg och dalar har Mattias och Ruth haft en styrka i att de alltid har trott på varandra.

– Utan det hade vi inte stått här i dag, säger Ruth.

– Och vi kompletterar varandra så bra. Vad är det du brukar säga, Mattias? Jag är gasen och du är bromsen!

Båda skrattar igenkännande, och Mattias fortsätter:

– Eller, du är optimisten och jag realisten …

Det handlar mycket om de små sakerna i vardagen, fortsätter Mattias.

– Kärleken är inte bara de stora sakerna, utan även små gester, som ändå kan göra stor skillnad. Om man lär känna varandra väl så vill man också varandra väl.

För Ruth och Mattias har det varit viktigt att skapa goda vanor hemma – ”vanor som håller en på banan”, som Mattias säger. Som exempel nämner han den lilla bönboken Lilla breviariet, som de använt i familjen i åtminstone tolv år.

Just när det gäller att överföra tron till barnen menar han att det handlar om att peka på en väg och tala om tron på ett naturligt sätt som en del av vardagen – och sedan göra det man kan.

– Det är också viktigt att man själv går på vägen. Här är kyrkogången viktig, mer än vi kanske anar, att vi visar att det är något vi prioriterar.

Bönen är en nyckel, tror Mattias – att barnen får lära sig att sätta ord på både det som är svårt och det som de vill tacka för.

– Sedan kan så klart saker hända, alla människors liv ser olika ut och barn fattar också egna beslut.

Till syvende och sist handlar det nog mest om att förtrösta på Gud, fortsätter Mattias.

– Det är viktigt att man fortsätter att bära barnen i bön, men vi måste också lita på att Gud tar hand om dem. Han har förmågan att göra det vi inte kan.

Ruth nickar.

– Det är skönt att veta att de ytterst sett är Guds barn, säger hon.

I sina roller omges de ständigt av nöd, även om det nu är på ett nytt sätt i och med rådande världsläge.

– Här får vi inte låta nöden göra så att vi sluter oss och stänger in oss, utan att vi öppnar oss för verkligheten och människorna runt omkring och låter nöden förändra oss att bli mer barmhärtiga, så vi kan lindra med det vi kan, säger Mattias.

– En kris kan väcka oss, ut ur självcentrering och in i bönen. På det sättet kan dessa tider föra fram något gott också.

Ruth flikar in:

– Det bästa är att själv vara fylld av Guds frid, då kan vi också förmedla frid till andra, frid som övergår allt förstånd.