Övernaturligt helad från ME: ”Det var som att vända en hand”

Kvällssolen lyser igenom den regngrå himlen. Familjen Corydons hus, beläget på en höjd med utsikt över färg­sprakande träd, bjuder på en varm atmosfär.

Mullsjö – Elins uppväxtort – har varit familjens hem i åtta år. Men paret träffades i Köpenhamn där Marc arbetade som ungdomspastor under Elins studietid.

– Jag var motiverad att lära mig svenska eftersom jag gärna ville ha Elin. Men jag var tydlig med att vi aldrig kommer att bo i Mullsjö, ler Marc stort.

Vi sätter oss i soffan och småpratar om familjeresan till Australien.

– Det är något vi har pratat om sedan vi gifte oss. En riktig drömresa att ha fått göra tillsammans med barnen, säger Elin.

Att den har kunnat genomföras är i sig ett mirakel. 

Våren 2023 drabbades Marc av obeskrivlig trötthet efter många års utmattning. Han hade en heltids­anställning som ungdoms­pastor och i Pingst­kyrkan Mullsjö och var för närvarande sjukskriven på 25%.

– Det funkade och jag funderade till och med på att gå upp till heltid.

Plötsligt tog hans energi slut. Alla intryck såsom ljud, ljus och samtal, skar som knivar i hjärnan.

– Det var som ett batteri som gick från sjuttiofem procent ner till fem procent. Energin var i botten, trots att jag varit noggrann med att inte köra för hårt.

Marc orkade nu sällan äta frukost med familjen och kunde ofta bara spendera tid med ett barn i taget.

– Det handlade inte om depression eller utbrändhet. Jag besökte en psykolog samt utreddes för fysiska sjukdomar, utan resultat.

Slutligen fick han diagnosen ME; ett kroniskt trötthets­syndrom. På den skala som sjukvården använder för att ange sjukdomens svårighetsgrad visade det sig att den i Marcs fall låg på ”medel till svår”.

– Jag blev ledsen när de berättade att ingen behandling finns, samtidigt som det var skönt att få ett svar.

En vanlig dag kunde Marc behöva en timme för att komma ur sängen.

– Jag var lika kraftlös som om jag hade sprungit ett maraton. Min fru fick ta hand om allt i hemmet.

– Och jag tänkte att jag bara får hålla ut, att vi måste få till det här, inflikar Elin.

De tre barnen levde nu med att pappa var sjuk och Marc kände sorg över att inte kunna vara den far han ville vara.

Många bad för Marc och under en gudstjänst skrev Ines och Nomi en lapp som de satte upp vid en bönestation på ett kors.

– En dam i församlingen frågade barnen vad de hade skrivit. Hon förklarade att det två eller tre kommer överens om i Jesu namn, det ska han göra – och så bad de tillsammans, berättar Elin.

– Sedan såg hon dem i ögonen och sade: ”Jag fick lära mig som liten att man får tjata på Gud” och uppmuntrade dem att be för sin pappa varje dag.

Marc började arbetsträna på en golfbana fyra dagar i veckan en och en halv timme per dag – inklusive pauser.

– Mer än så pallade jag inte – ibland funkade inte ens det. Men min bön var: ”Gud, jag vill tjäna dig.”

En dag på jobbet hörde han Gud väldigt tydligt säga: ”Jag är inte färdig med dig.”

– Det gav mig hopp. Jag förstod att jag inte var ensam.

Marcs planerade 40-årskalas fick ställas in. Men Melvin, Ines och Nomi hade ritat teckningar och på yngsta dotterns stod det skrivet: ”Pappa, jag vill med dig till Leos lekland”.

– Det blev symboliskt för min smärta; ”Kommer min dotter någonsin att lära känna mig som en frisk pappa? Ska hon få betala ett pris för allt det här?”

Trots allt upplevde Marc en märklig frid. Han började få tilltal från Gud om att ringa upp olika personer, dela ett ord eller säga förlåt.

– Det kunde vara människor som jag inte pratat med på många år. I mina ögon handlade det ibland om småsaker. Men det var ”spot on” varje gång – jag fick lära mig att följa den helige Ande.

Marc förtydligar att vi inte kan göra oss förtjänta av något men att han tror att det finns en nyckel i att lyda den helige Ande. Han skrev ner varje uppdrag han fick och sista samtalet bockade han av som ”utfört” den 8 oktober 2024.

En vecka tidigare hade en vän frågat om han kunde få komma och be för honom. Marc svarade att onsdagar, hans återhämtningsdag, var de enda som funkade.

Vännen föreslog klockan 12.00.

– Jag svarade: ”Aldrig i livet”, eftersom jag måste vila mitt på dagen. Vi bestämde att han skulle komma 15.00 den 9 oktober.

Under samtalet beskrev Marc sin extrema trötthet och att ekonomin var kaos – men att han ändå upplevde stor frid.

– Han lade sin hand på min axel och började be – och när han gjorde det kändes det som om en blixt gick rakt igenom min kropp, säger Marc och illustrerar med ett väsande ljud.

– Sedan sade han: ”Du kommer att ha huvudvärk i tre dagar och sedan är du helt frisk.”

Marc återger hur han satt och skakade och var halvt i chock. Han förstod mycket väl vad som hänt.

– Samtidigt förstod jag ingenting. All trötthet var borta och vi samtalade ända till 18.30. Det var enda gången under dessa 16 månader som jag pratat så länge med någon utan paus – inklusive Elin.

När familjen till sist kom hem uppfattade Elin genast att något var annorlunda med maken. Marc sade: ”Jag tror att jag har blivit helad”.

– Elin såg till att få barnen i säng och kom sedan ner igen. Vi pratade och bad tillsammans ända till 00.30.

Och inte bara Marc blev helad den kvällen.

– Min mörkerrädsla var borta, berättar Elin.

Tiden efter helandet blev en speciell period där Marc fick stilla ner sig och lyssna till den helige Ande.

– En del är nästan svårt att sätta ord på. Men något jag tydligt upplevde att han sade var: ”Vila hos mig. Ta det lugnt och följ mitt tempo.”

Nu började en ny tid för familjen, där Marc kunde dela arbetsbördan i hemmet. Elin fick flera jobberbjudanden under samma vecka efter att ha kämpat i månader.

– Det var som att vända på en hand; ekonomiskt, hälsomässigt och andligt, berättar Marc.

Fredagen efter helandet ringde han upp Försäkringskassan och berättade vad som hänt.

– Jag fick ju ersättning för att vara sjuk­skriven, men nu var jag frisk. Min handläggare blev alldeles tyst och ville få bekräftat att jag faktiskt ville bli utförsäkrad, skrattar Marc.

Marc bekräftade detta. Han resonerade så att om Gud kunde hela honom kunde han även ordna upp familjens privat­ekonomi. Några dagar därefter erbjöds han arbete på skolan i Mullsjö.

Läkaren friskförklarade Marc med ett skratt och sade: ”Jag tror ju att det finns något mer som vi inte förstår. Jag förstår inte vad som hänt men jag är glad för din skull”.

Och så kom dagen när Marc kunde svänga förbi förskolan, hämta Nomi och berätta för henne att de skulle åka till Leos lekland.

– Hon var helt lyrisk! Efter att vi varit där i över tre timmar sade hon att nu orkade hon inte mer och ville åka hem, skrattar han.

– Gud var inte färdig med mig – och det gäller även dig!