Jag längtar efter din frälsning, Herre, din undervisning är min glädje.
Psaltaren 119:174

Världen idag

”Märkligt nog lever jag i dag”

Han fraktades på tåg i boskapsvagnar, levde nästan utan mat och kläder i ett fångläger, kallades ”smutsig jude” och överlevde detonerande bomber.

Michael Ben-Menachem var bara sju år när han tvingades genomlida ett världskrig. Men till skillnad från de flesta av sina vänner överlevde han – mer än en gång mot alla odds.

Reportage · Publicerad 07:00, 27 jan 2021

– Ska jag ha rock eller jacka på mig?

Michael Ben-Menachem möter mig vid dörren till sin villa i Göteborg när vi ska ta bilder. Det är lite kyligt men fint januariväder.

– Vi har bott här i 37 år nu, jag och min fru, säger han och pekar mot tegelvillan.

Ytterligare några år dessförinnan, 1965, kom han till Sverige. Mest av en slump, egentligen. Men här träffade han sin blivande fru, Elinor – som kom från USA – och sedan har de blivit kvar.

Några dagar innan fotograferingen har vi haft ett långt samtal via Zoom, precis i slutet av en för honom lång arbetsdag. Han berättar att han tränat och skrivit på en ny bok, och det är svårt att tro att mannen på andra sidan skärmen snart fyller 85 år. 

Själv menar Michael att han inte märker av sin ålder, mer än genom fysiken och synen, som har försämrats.

– Jag har haft en stor segelbåt som jag var tvungen att sälja, för jag såg inte längre masttoppen, berättar han.

Michael skrattar åt det hela, men tillägger att han är glad över att få vara så pigg.

– Vi får se vad Gud ger mig för tid. Jag är lyckligt lottad, jag har inget att klaga över, säger han.

Michael fortsätter att berätta om sin segelbåt och hur de vid ett tillfälle hamnade i svår sjönöd långt ute på Nordsjön.

– Men vi klarade oss, konstaterar han.

Då hade han redan överlevt svåra situationer – flera gånger.

– Jag har haft tur i hela mitt liv, säger han, men lägger snabbt till ett ”nästan”.

– Jag hade det lite eländigt i Ungern när jag inte fick studera på universitetet, det var traumatiskt, säger Michael, och berättar om hur judar på den tiden inte tilläts studera som alla andra.

Det var dock långt ifrån första gången han fått uppleva de särskilda lagarna för judar. Hans första minne av dem var då han bara sju år gammal protesterade när hans mamma sydde på en gul davidsstjärna på hans kavaj.

– Jag tyckte inte det var snyggt. Men hon sade att det var lag på att ha det, att jag kunde bli dödad på gatan om jag inte hade den på mig.

Michael Ben-Menachem föddes i Budapest, men växte upp i staden Orosháza med 30 000 invånare på den ungerska landsbygden, inte långt från den rumänska gränsen. Där drev pappan en bokhandel, och familjen ingick i stadens grupp på omkring 400 judar.

– Pappa var egentligen inte så religiös, men han gillade att gå till synagogan varje fredag kväll och jag brukade alltid följa med honom, säger Michael.

Han berättar att han egentligen inte har så många minnen från skolan; inte heller visste han vad som pågick i världen runt omkring.

Men han minns tydligt hur han på väg hem från skolan en varm vårdag 1944, när han gick i årskurs två, för första gången fick uppleva det.

Två storvuxna grabbar, som han tror var runt 16 år gamla, stoppade honom och utropade slagord som ”smutsig jude”. Michael lyckades bli fri genom att kasta sig ner i ett dike fyllt av avloppsvatten.

Nästa dag försökte de med samma sak igen, trots att han tog en annan väg hem.

– Det var den första saken som jag tyckte var väldigt tråkig, berättar han.

Då var Michael bara sju år. 

Men sedan fortsatte allt hända snabbt.

De ungerska politikerna stiftade mängder av lagar mot judar. Det hade de redan gjort under lång tid, men nu blev de allt fler. Judar fick inte studera på högskolor och universitet, inte utöva vissa yrken.

Michaels mamma drev en skola i Budapest, 30 mil bort, där de utbildade kvinnor till sekreterare så att de skulle kunna försörja sina män som förlorat jobben på grund av de nya lagarna.

Men några dagar efter Michaels 8-årsdag kom hans pappa hem med tunga nyheter: en ny lag förbjöd nu judar att åka tåg. Det gjorde att Michaels mamma inte kunde ta sig hem från Budapest.

En fråga ekade i den 8-åriga pojkens huvud: hur skulle hans mamma nu komma hem?

– Vad ingen av oss visste var att vi aldrig skulle få återse henne. Än i dag vet jag inte hur hon dog.

Dagen efter fick Michael inte längre gå till skolan, och hans pappa gick inte till sin butik som han brukade. I stället skulle de till ett nyskapat getto på en brädgård i stadens utkant, fick de order om.

Många han kände var redan där när de kom dit, som hans magister och hans husläkare.

Michael ler plötsligt åt ett minne:

– Jag sade till pappa: ”Nu vet jag vad det här är – det är ett judiskt sommarläger!”

Han skulle dock alltför snart inse att det var något helt annat än de läger de brukat åka till i slutet av somrarna.

När han vaknade morgonen därpå var ett antal grönklädda landsortspoliser på platsen. De började slå på folk. De slog gamla kvinnor med sina gevärskolvar och sparkade på små barn. 

En polis, som kände igen Michaels pappa, lät honom ta sig ut ur gettot en stund för att hämta mer kläder till sin son, som bara hade på sig tröja och shorts.

Han kom dock snabbt tillbaka.

– Vi hade inte ens varit borta i 24 timmar, men hela lägenheten var redan plundrad. Det fanns inga möbler kvar, inga mattor, inga kläder, inga leksaker. Ingenting, berättar Michael.

Han låter uppgiven när han berättar om sina annars så goda grannar, som alltid varit så artiga mot familjen. Nu hade de plundrat deras lägenhet, och hans pappa skämdes så.

Följande dag fick människorna i det judiska gettot marschera till järnvägen. De föstes som en flock med djur av soldaterna medan trottoarerna var fyllda av människor som tittade på. Där var deras grannar, kompisar, patienter, klienter, deras vänner.

Ingen sade något.

– Den bilden har jag så tydligt kvar på min näthinna, säger Michael allvarligt.

Många av tågen som lastades fulla med judar hade Auschwitz som destination. Men de boskapsvagnar där 8-årige Michael, ihop med sin pappa och många fler, tryckts ihop i hade en annan destination: de hamnade i Österrike, för att bli slavarbetare vid järnvägen. Barnen fick spendera dagarna i ett läger.

De fick brunt vatten att dricka varje morgon och en tunn, hemsk soppa på eftermiddagen. Michael frös hela tiden i sina sandaler och shorts.

Men det var egentligen inte det största problemet. Det farligaste var de amerikanska och sovjetiska bombplan som varje morgon och kväll släppte tusentals bomber över den österrikiska huvudstaden. Ingen visste riktigt var bomberna skulle träffa och man fick ofta ta skydd i skyddsrummen.

Mitt i allt var Michael ändå inte rädd.

– Jag förstod inte riktigt, det måste jag erkänna. Jag förstod inte heller att mamma var död, säger han.

– Jag led mig igenom hunger och kyla. Och mina tänder började falla ut. Jag har fina tänder i dag, men alla de här är ”fuskis”, säger han och pekar mot sina tänder.

På juldagen 1944 ljöd sirenerna än en gång medan de vuxna var ute på arbete. Michael gömde sig i skyddsrummet med 32 andra personer, däribland en ung ukrainsk flicka som han lekte skola med, trots att de inte talade samma språk. 

Så föll en bomb.

Tryckluften sprängde in i Michaels huvud och en smak av metall fyllde hans mun, samtidigt som en doft av svavel spred sig i näsan.

Han famlar efter ord för att beskriva uppöevelsen:

– Det är ett fruktansvärt, obeskrivligt ljud av hur hela världen liksom faller ihop … Och sedan blir det helt tyst.

Michael hamnar på marken. En bit bort ligger hans ukrainska vän, som blir den första döda person han ser i sitt liv. 

Bara två av de 32 i skyddsrummet har överlevt anfallet: Michael och en något äldre flicka. Båda storgråter. Runt omkring dem är alla döda.

Samma kväll kommer Michaels pappa tillbaka från dagens arbete vid järnvägen och ser förödelsen. Han blev en av få som hade turen att hitta sitt barn levande på ett militärsjukhus i närheten. Där skulle Michael bli kvar i tre månader.

Så en morgon är lägrets vakter borta. Kriget är över och lägrets portar står vidöppna.

Kvar på Wiens bombade gator ligger söndersprängt stöldgods, som tyskarna försökt skeppa längs Donaus vatten innan bomberna nådde pråmarna.

Där hittar far och son en stor, hel schweizerost.

– Jag skar mig en stor bit ost och kalasade efter all miserabel soppa, minns Michael.

Han flinar till självironiskt.

– Problemet var bara att under de kommande två veckorna fick vi ingen annan mat, bara den där osten. Jag har lovat massa saker under mitt liv, men just det här har jag hållit: jag ska aldrig någonsin mer äta en schweizerost.

Kriget var slut och Michael kunde återvända till Orosháza. Men det var nu en förändrad stad. Av den judiska skolans 50 barn hade bara fyra överlevt Förintelsen.

Michael var en av dem.

– Märkligt nog lever jag i dag, konstaterar han.

I Sverige har Michael skapat sig ett nytt liv med högre studier, familj och barn. Men han har också gjort det till en viktig sak att berätta om sitt liv.

Allra helst föreläser han för barn som är runt elva–tolv år.

– Om de får ordentligt med information, förstår faran och förstår vad civilkurage är, då har vi räddat vårt samhälle, menar Michael, och fortsätter:

– Jag säger alltid åt dem att säga ifrån om de ser någon orättvisa. Man kan göra mycket med små medel, och är man bara uppmärksam ska det inte kunna växa till sådana dimensioner som det blev då.

Han har själv sett nazister på nära håll hemma i Göteborg och menar att Sveriges statsmakt gör ”lika med noll” för att stoppa dem.

Han svarar snabbt när jag frågar om han är orolig för att nazismen ska växa sig stark igen.

– Ja, absolut. För Sverige är en laglös stat, där allt är tillåtet under täckmantel av det fria ordet. 

Sedan tillägger han bestämt:

– Därför är civilkurage extra viktigt, så att vi med alla tänkbara medel inte tillåter de här rörelserna att växa.

Michael menar dock att det egentligen inte är nazisterna i sig som är det farliga.

– Tyvärr finns det människor som har fullständigt galna idéer. Men vad gjorde 99 procent av befolkningen under andra världskriget? Det är det som är problemet, menar han, och syftar på den stora massans tystnad.

Att Michael snart ska fylla 85 år hindrar honom inte från att fortsätta besöka skolor och andra platser för att föresläsa och berätta. Numera orkar han dock med max tre klasser på en dag. 

Förr klarade han fyra.

– Jag kommer vara ute så länge jag orkar. Men i min ålder handlar det mest om månader, inte år.

Vad ingen av oss visste var att vi aldrig skulle få återse [mamma]. Än i dag vet jag inte hur hon dog.

Michael Ben-Menachem

Ålder: 84 år

Bor: Göteborg

Familj: Hustru Elinor, två barn och sex barnbarn

Född: Budapest, Ungern

Yrke: fil dr och specialist inom klinisk psykologi, driver ännu på Göteborgs Smärklinik men har även arbetat som skolpsykolog; är därutöver mångsysslare, bland annat fotograf.

Författat: Har gett ut åtta böcker, bland annat sin självbiografi, Pojken med Davidsstjärnan.

Intressen: Trädgården och att måla i sin ateljé

Religionsfrihet nämndes inte i utrikesdeklarationen

Utrikespolitik. För första gången på flera år nämns inte frågan om religionsfrihet eller religiösa minoriteter i... onsdag 24/2 17:00

Biverkningar av mindfulness en viktig väckarklocka för Sverige

Ledare 20 000 personer med sviter av mindfulness hörde förra året av sig till organisationen Cheetah House... torsdag 25/2 00:10

Linde pressades om bistånd till Islamic Relief

Utrikespolitik. Iran, Turkiet, svenskt bistånd och ett eventuellt svenskt Natomedlemskap var några av de många... onsdag 24/2 16:50

Framgång är inte mätbara resultat, utan äkthet och trohet inför Gud.

Inför söndag 1 Mos 32:22–31 Det blir ingen vändning utan omvändelse. Det blir ingen förändring i samma gamla... torsdag 25/2 00:00
E-tidning
Senaste magasinen
Följ Världen idag i sociala medier