I början på 2000-talet började strömmen av nya kokböcker, framtagna av profiler som Mat-Tina och Den nakne kocken, att leta sig in i de svenska hemmen. Branschorganisationerna räknade med att det i snitt kom ut en kokbok per dag (!) i Sverige – något som inte gick redaktionen på Libris förbi.
Vid ett möte funderade de anställda på om det var angeläget även för deras förlag att haka på trenden, varpå Anna Braw plötsligt hörde sig själv säga:
– Kyrkkaffe!
Redaktionen insåg snabbt att här fanns det något att gå vidare med.
– Det fanns inget dokumenterat sedan tidigare och inte heller någon ”specialist” att fråga, så vi gjorde ett upprop, berättar Anna, när Världen idag träffar henne.
Anna började med det som på engelska kallas ”crowd-sourcing”, alltså att man vänder sig till en grupp människor för att samla in kunskap och information. Även om själva termen myntades efter att Kyrkkaffe gått i tryck, skulle detta komma att bli arbetssättet som präglade Kyrkkaffe-serien, liksom en rad andra böcker.
Uppropet sändes till tidningar och församlingar, och Anna skickade det även direkt till personer hon stött på.
– När svaren började komma såg jag att många av dem innehöll recept och brev handlade om recepten. Jag insåg ganska snabbt att jag var tvungen att ta med breven också i boken.
Anna anade ändå inte i det tidiga skeendet vilken personlig prägel Kyrkkaffe skulle få, och att det var just detta som skulle komma att skapa det stora intresset för boken. När den väl hade kommit från tryckeriet lät responsen inte vänta på sig.
– Precis i början sålde den väldigt, väldigt snabbt så man förstod att det var något, berättar Anna.
Anna såg också till att skapa lite extra publicitet kring boken. Hon tipsade lokala och regionala tidningar om medverkande i boken från tidningarnas respektive spridningsområden. Det resulterade i många reportage om Kyrkkaffe, och personer som kanske aldrig hade blivit intervjuade förut hamnade plötsligt i tidningen.
– För mig var det också roligt att få se människorna bakom recepten, och höra hur stolta de var, säger Anna.
Efter att boken gått i tryck blev Anna ombedd att åka runt och berätta om den i olika sammanhang. Hon märkte att det fanns ett intresse hos människor att prata om vad de saknade, eller att de ville kommentera något recept som fanns med.
Arbetssättet att ”crowd-sourca” skulle snart användas igen när förlaget bad Anna att göra en uppföljare, vilket resulterade i Brödglädje.
– Den boken är inte lika kyrklig – samtidigt som den på sätt och vis är det eftersom bröd är så väldigt teologiskt. Den handlar inte lika mycket om sammanhangen men desto mer om tankarna, förklarar Anna.
Responsen gjorde att boken om just kyrkkaffe fick en egen uppföljare, Påtår.
– Sedan bad mina kolleger mig att göra små böcker som var lätta att ge bort, och då fick jag börja fundera på nya teman. De första hette Långpannans lov och Bästa bullarna.
Det verkar sannerligen som att fika har en särskild plats i svenska hjärtan. Anna slår upp en viss sida i Kyrkkaffe och berättar om texten. Den är skriven av en kvinna i Nyköping, som ville hylla alla dem som har ordnat kyrkkaffe före henne. Sonja, som hon heter, skriver bland annat:
”Jag har alltid trivts med gamla kvinnor. De har så mycket visdom inom sig, och jag lyssnade och tog till mig av deras samtal och resonemang. Mycket av min livssyn har jag nog fått av dessa goda, strävsamma kvinnor som gav så mycket av sig själva i praktisk handling och i omtanke om sin nästa. Därför tycker jag det är så roligt med en bok som just lyfter fram alla dessa ’kyrktanter’, som så sällan blev sedda och uppskattade efter förtjänst.”
Det är märkbart att Anna är både stolt och tagen av allt det som olika personer har varit villiga att dela med sig av. När vi frågar henne om just begreppet ”kyrkkaffe” och vad det har att bidra med, berättar hon att hon ser på det som diakoni.
– Det är diakoni för varandra. Det är inte bara en eller två som ger, utan man ger till varandra. Det är allas uppdrag för varandra, och det blir tydligt om vi jämför det med själva gudstjänsten. I de flesta kyrkor sitter alla och tittar åt samma håll, men under kyrkkaffet tittar vi på varandra – och vi väljer inte alltid vem vi hamnar bredvid.
Anna berättar vidare hur hon tror att prat om ”väder och vind” är en viktig faktor under kyrkkaffet.
– Hur ska vi komma någonstans med nya relationer om vi inte får lov att småprata med varandra? Samtalet kan bli på en massa olika sätt och så kan det växa något värdefullt ut ur det.
”Kyrkkaffe” finns registrerat som ord på 1920-talet, fortsätter Anna. Samtidigt har det sällan funnits med i kassaböckerna. Och då det främst har drivits av kvinnor har det säkerligen funnits längre än vad som är dokumenterat.
Anna själv tycker att kyrkkaffe är ett bra inslag.
– Det är så mycket lättare att prata med andra om man har något att hålla i! Det är ganska utlämnande att ställa sig och prata med människor man inte känner. Fikat blir en anledning att stanna kvar. Och om man serverar något lite ovanligt blir det också till ett samtalsämne.
Anna tycker att vi i samhället i dag ofta har fokus på att göra saker på vårt eget sätt och att det är mycket ”solo”, men påminner om hur bra böckerna blev just på grund av att många kunde vara med och delge sina berättelser.
– Det blev så otroligt mycket bättre än vad jag hade kunnat hitta på själv, och det är väl den stora behållningen av det här arbetet – man kan tro på sin dröm, men man kan också tro att andra har något att bidra med och att det kan göra det hela så otroligt mycket bättre.