Konsten att tackla vardag med ett jobb som aldrig tar paus

Jag lärde känna Mikael Oscarsson långt innan han blev riksdagsman, och ett av mina tidigaste minnen är hur vi åkte hiss på ett hotell. Under fyravåningsfärden tog Mikael alla hissresenärer i hand och presenterade sig.

Ja, han är nästan extremt social, utåtriktad, artig och har lätt för att skapa kontakter. När han hängt på en klunga under Vätternrundan och de stannat till vid en matkontroll bjuder han gärna hela gänget på choklad och frågar om han får hänga på en stund till.

Hur har det gått med de bitarna under pandemin? frågar jag, där vi sitter i var sin soffa i familjen Oscarssons allrum ute på landet, några mil utanför Uppsala. Huset ligger på en kulle och genom de stora panoramafönstren har vi utsikt över öppna fält men också en smalspårig museijärnväg.

– Ja, det var ju lite jobbigt att inte få ta folk i hand, säger han med ett hjärtligt skratt.

– Så det är skönt att restriktionerna lättats. För någon vecka sedan var jag på ett lokalt KD-möte och där skakade jag hand med nästan alla 50-talet deltagare.

På väggen i allrummet hänger bilder på Mikaels fyra barn. Bilder tagna då de var i sex- till nioårs-åldern, och man ser tydligt syskonlikheten mellan döttrarna Alicia och Alina. Sönerna, Robert och Alexander, är kanske lite mer olika.

I huset bor också Natalie, som Mikael gifte sig med för knappt två år sedan. Barnens mamma, Mikaels första fru, Petra, dog mycket tragiskt 2017 i sviterna efter en allvarlig stroke.

– Petras stroke kom helt oväntat. Vi hade precis varit i USA och firat att vi varit tillsammans i 20 år. Från ena dagen till den andra stod vi plötsligt inför en helt ny situation. Det var ju ungefär som om Petra hade blivit överkörd på gatan eller råkat ut för en tsunami, berättar Mikael.

Under fem månader låg Petra på sjukhus, mentalt medveten men utan att kunna förmedla sig med omvärlden, innan kroppen slutligen gav upp.

Redan under första veckan bestämde sig familjen för att vara öppna med vad som hänt, och de försökte återgå till sina dagliga rutiner så gott det gick. De tre tonårsbarnen gick till skolan, lilla sladdbarnet Alina till förskolan någon dag i veckan och Mikael åkte till riksdagen tre dagar i veckan, men avbokade alla kvällsengagemang.

– Det som hände var ju en katastrof. Men familjen har varit en trygghet i denna svåra situation, liksom vår kristna tro. Barnen och jag har pratat mycket och stöttat varandra. Vi fick också oerhört mycket stöd och uppmuntran utifrån – ett par tusen brev, mejl och kommentarer på sociala medier.

– Jag mötte också mycket sympati och värme från politiker, oavsett vilket block de hör till.

Efter en tid insåg Mikael att han inte ville leva ensam livet ut. Då sade en riksdagskollega från ett annat parti: ”Har du kollat på KD?” (Kristen date).

– Där fick jag kontakt med Natalie, som då bodde i Märsta, och första gången vi sågs tog vi en fika på Wenngarns slott.

Natalie växte upp i en kristen familj i Vitryssland och kom till Sverige som barnflicka hos förre moderatledaren Bo Lundgren, som adopterat två barn från just Vitryssland. Därefter blev hon kvar i Sverige, utbildade sig och arbetar i dag på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Det är klart att det är en stor omställning, men hon har kommit fint in i familjen, och inte minst lilla Alina och hon trivs väldigt bra tillsammans, fortsätter Mikael.

Han berättar också att trädgårdslandet utökats kraftigt sedan Natalie flyttade in. Hon kommer från en miljö där självhushåll är mycket vanligare.

– Hennes mamma har ingen gräsmatta runt sitt hus. En smal gång leder in till huset, resten är uppodlat, säger Mikael, som själv inte är främmande för odling.

Han växte nämligen upp som äldst av tre söner i en jordbrukarfamilj strax utanför Ödeshög. Där var det inte tal om så värst mycket sommarlov, utan det var självklart att även barnen hjälpte till. De hade en liten bondgård med nio kor, och det kunde familjen leva av på 1970-talet.

– Jag gick i en liten byskola och var med i barnverksamheten i ortens missionshus. Jag är mycket tacksam för min uppväxt, där det också fanns lite tid för att sparka fotboll med pappa och bröderna efter dagens arbete. Och jag tror nog att jag fortfarande skulle kunna handmjölka en ko.

Samhällsengagemanget fick han också med sig från uppväxten. Hans pappa var med när man bildade KDS 1964 och redan två år senare var han en av de första KDS-arna att ta plats i kommunfullmäktige. I rikspolitiken gick det trögare för KDS; när man fick 2 procent i en opinionsmätning var det fest.

Därför var det en stor dag 2014 att pappa hann se två söner, Mikael och Magnus, samtidigt ta plats i riksdagen innan han dog två år senare.

– Det var ”Sssssch, tyst!” två gånger om dagen därhemma: det första vid lunchekot och det andra vid väderprognosen. Då fick vi inte störa pappas radiolyssnande, minns Mikael.

Att följa med pappa ut och sätta upp valaffischer hörde till uppväxten, och 14 år gammal blev Mikael ordförande i den KDU-avdelning han startat. De närmaste åren var han och brodern Magnus med att dra i gång tio KDU-avdelningar i Östergötland.

– Centerns ungdomsförbund hade plöjningstävlingar, och vi arrangerade innebandyturneringar – vilket lockade mer, säger Mikael med ett illfundigt leende, och berättar att farmors pokal blev vandringspris.

Det ledde vidare till att han blev distriktsordförande och satt i KDU:s riksstyrelse. Vid 20 års ålder var han valombudsman.

– Under ett år var jag också utbytesstudent i USA. Det var en viktig injektion och fick mig att vidga mina vyer och våga tänka större.

Mikael gjorde lumpen på flyget i Uppsala och efter det har han blivit kvar i Uppland. I början av 90-talet startade han organisationen Ja till Livet och arrangerade stora marscher i Stockholm för att uppmärksamma abort­situationen.

År 1998 kryssades så Mikael in i riksdagen, och nu sitter han som ålderman längst fram av ledamöterna från Uppland. Det finns bara två ledamöter som suttit längre i riksdagen: partikollegan Tuve Skånberg samt Barbro Westerholm (L), som dock ofta haft motsatt uppfattning i många frågor men som han ändå har en vänskaplig relation med.

– De första åren fick man ju mest undanskymda roller som ersättare i utskott eller liknande, men efter hand har jag fått större förtroende. Nu tycker jag att det är roligare än någonsin, säger Mikael, som kandiderar för ytterligare en mandatperiod.

För fyra år sedan, då Petra nyss hade gått bort, var det inte lika självklart.

Under uppväxten bodde även farmor och farfar i huset. Mikael satt ofta med farfar, som haft polio och satt i gungstol, och hörde honom berätta om beredskapen under kriget, då mössen sprang på magen över de sovande soldaterna.

Kanske var det de historierna som lade grunden till Mikaels intresse för försvarsfrågor; sedan tolv år tillbaka sitter han i försvarsutskottet, som just nu har bråda dagar. Mitt under intervjun ringer till exempel Ukrainas ambassadör.

– Att vara riksdagspolitiker är inget vanligt jobb, medger Mikael.

– Det är mer än en heltidssysselsättning och kan kanske liknas vid att vara brandman. När det händer något får man rycka ut, vare sig det är en intervju i tv eller ett snabbt sammankallat sammanträde. Därför har ”min lilla pressekreterare” Alina fått följa med mer än en gång, tillägger Mikael.

Hur orkar man med ett sådant liv?

– Det kanske är något fel på mig, men jag trivs med det och känner mig privilegierad, säger han med ett skratt.

– Jag får syssla med det jag är intresserad av och försöka driva det här landet åt ett håll som jag tror är bra för invånarna. Jag tror inte att jag kan frågorna bäst utan har genom åren byggt upp relationer med många som är experter inom olika områden som jag engagerat mig i, såsom försvaret, livshjälp i stället för dödshjälp, könsdysfori, relationen till Israel, med mera.

– Sedan är det viktigt med en balans i livet. Att bo på landet betyder mycket för mig, och dessutom har jag alltid motionerat mycket. En löprunda är perfekt för att samla tankarna igen.

Faktum är att Mikael har gjort Klassikern, det vill säga Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet inom loppet av ett år. Och även om han tycker att Lidingöloppet var värst av de fyra siktar han på att springa loppet även efter valet i höst – vilket han hoppas ska bli så lyckosamt att han kan fortsätta motionera även i riksdagen ...