Vi backar tillbaka till när Ulrika Nilsson gick i trean på gymnasiet. Hon hade nyss fått anorexia och allt gick väldigt snabbt. Samtidigt hade hon en dröm om att åka till Bolivia som volontär efter gymnasiet, men för tillfället var det för mycket runt omkring henne.

Hon fick snabbt kontakt med ungdomspsykiatrin och Ulrika hade en stark motivation till att bli frisk så att hon kunde få åka iväg på sin resa. Till slut kom godkännandet och hon begav sig iväg mot Sydamerika.

– Vi jobbade som volontärer och reste runt i landet, och till en början fungerade allt bra, säger Ulrika.

Hon berättar hur hon hade någon slags idealbild där hon snabbt skulle få ett arbete som på djupet förändrade människors liv. Om hon kunde lyckas med att göra livet bättre för andra så skulle också hon själv må bättre, trodde hon.

Men så blev det inte.

– I början gick allt bra, men efter ett tag kom anorexin tillbaka och jag började skada mig själv. Samtidigt ordnades ett jobb åt mig på akuten, fast jag inte hade någon erfarenhet av arbetet, berättar hon.

Plötsligt iklädd vit läkarrock kastades Ulrika in i sjukhusvärlden och människorna runt omkring misstog henne för att vara en läkarstudent.

– Jag fick gipsa och sätta dropp och allting, säger Ulrika med skratt – väl medveten om hur galet allt var, så här i efterhand.

Samtidigt var hon själv väldigt sjuk och organisationen som hon rest ut med hade börjat uppmärksamma hennes tillstånd. Om inte Ulrika blev bättre skulle hon bli tvungen att åka hem, sades det. Även föräldrarna hemma i Sverige var fulla av oro över sin dotters mående.

Men Ulrika ville inte avbryta sitt volontärår, trots att hon mådde allt sämre och kämpade med stark ångest.

– Jag började leta efter en kyrka, och en dag när jag var på väg hem såg jag en evangelisk kyrka där det stod ”Gud är kärlek” utanför.

Ulrika gick in och hamnade rakt i ett ungdomsmöte och valde att stanna kvar. För några snart nyfunna vänner berättade hon att hon var sjuk.

– Jag mådde fruktansvärt dåligt – jag var sjuk och jag såg sjuk ut. Men vännerna lovade mig att de skulle be för mig, och kommande dagar började vi att umgås.

Julen närmade sig och en dag kom Ulrikas vändpunkt.

– Det var så tydligt att jag inte klarade mig själv, så en dag bad jag till Gud om hjälp, att han skulle ta kontrollen.

Ulrika berättar hur ångesten genast avtog och att hon redan dagen efter kunde äta utan problem – och dessutom blev fri från sin tidigare laktosintolerans.

– Det var så klart mycket som var tufft i början när kroppen skulle vänja sig vid att äta igen, men det tydligaste var att ångesten var helt borta!

Nu fick hon även ett annat perspektiv på resan och volontärarbetet när hon började inse att det främst var för Gud och andra människor, och inte sig själv, som hon gjorde detta.

Det började bli dags att åka hem till Sverige igen, men kallelsen till Bolivia förblev.

Genom ett utbyte via Malmö universitet fick så Ulrika möjlighet att resa till ett universitet i La Paz, där hon började engagera sig i gatubarn.

– Under den tiden upplevde jag att jag verkligen skulle vara i Bolivia, så när jag kom hem igen efter utbytet började jag förbereda mig för att flytta för en längre tid, berättar hon.

Flytten blev i januari 2006, och efter tre veckor träffade Ulrika Oscar, som hon sedan gifte sig med.

– Först arbetade jag vidare med gatubarn, men efter en period föreslog en vän att vi skulle starta ett eget projekt.

Projektet blev ett fritidshem som drog i gång under 2007 och som bland annat erbjuder barn läxhjälp och även viss läkarhjälp. Arbetet rullar fortfarande och så fort tillfälle ges åker Ulrika till La Paz för att besöka verksamheten.

– Först arbetade vi där själva, men efter att vi hittade understödjare i Sverige har vi kunnat anställa två lärare som arbetar med barnen på fritidshemmet, säger Ulrika.

År 2012 beslöt Ulrika och Oscar att flytta till Sverige igen. Paret hade nyligen fått sitt första barn och läget i landet var osäkert.

En stor anledning till att Ulrika ville söka sig hemåt var för att få tillgång till bättre mödravård. Men när hon väntade sitt tredje barn miste de sin dotter i vecka 39.

– Även om det inte var vårdens fel att vi miste vårt barn så förstod vi att vi inte kan styra över hur livet blir, men vi kan välja att alltid lita på Gud oavsett vart vi bor.

I dag har de sex barn och Ulrika berättar att det är fullt ös hemma. Samtidigt har hon under tiden läst upp behörighet för att arbeta som lärare, och under hela sitt vuxna liv har hon haft stort fokus just på barn och unga. Hon har under åren engagerat sig i både söndagsskola och ungdomar i kyrkan och ser det som sitt kall.

– Jag har alltid velat bli lärare, det har varit min stora dröm! Min mamma var förskollärare och har alltid älskat sitt jobb, så det kommer säkert därifrån, tillägger Ulrika med ett stort leende.

De senaste åren har Ulrika även börjat att författa barnböcker. Allt började när hon och hennes ena dotter var på biblioteket.

– Hon älskar att läsa och har läst alla mina gamla äventyrsböcker. Men när vi gick omkring på biblioteket hittade vi inget av det vi sökte.

Ulrika började därför i stället skriva böcker som hon trodde att hennes dotter skulle tycka om att läsa. Där kunde hon också välja bort fula ord och onödig skräck, som annars numera är vanligt i många barn- och ungdomsböcker och som Ulrika i vanliga fall brukar försöka undvika när de har lånat böcker.

Till en början skrev hon böckerna bara för sina egna barn, men för två år sedan önskade en vän som har ett förlag att ge ut dem.

– Förhoppningen är att många ska kunna känna igen sig i böckerna, även om de framför allt är skrivna för kristna barn och unga.

Hittills har det blivit två utgivna böcker, och Ulrika håller just nu på att skriva på bok nummer tre och fyra. Hon berättar om dem samtidigt som hon fiskar upp dem ur väskan och berättar att de handlar om barn som tillsammans löser mysterier.

– Barnen ger dem ett högt betyg – men så är ju mina barn inte så värst objektiva, säger Ulrika och skrattar, och tillägger att barnen fick varsin karaktär tilldelad i de första böckerna.

Ulrika poängterar att man lär sig hela livet, men att tiden i Bolivia fick lägga grunden för hennes liv.

– I Bolivia var man tvungen att förlita sig på Gud, det fanns inget alternativ. Det håller vi fortfarande fast vid.