”Då förebedjarna lämnade ladugården tidigt på morgonen, mötte de män och kvinnor på sina knän längs vägarna och de ropade till Gud om nåd. I varje hem lyste det. Gudsnärvaron var så stark att ingen kunde sova. Väckelsen startade från den nattens händelser”.

Citatet ovan är hämtat från Mauri Viponens bok, där han på 80 sidor varsamt sammanställer vittnesmålen från den mäktiga väckelsen på Hebriderna 1949 – 52. Duncan Campbell hette förkunnaren som blev Guds redskap i väckelsen – en väckelse som redan var ett faktum när han kallades till ön Lewis. Campbells egen rapport om väckelsen är den källa som Vilponen huvudsakligen öser ur.

Vad var det då för skeende som hade föregått genombrottet som beskrivs ovan? Jo, två bönekvinnor, Peggy och Christine Smith, den ena 84 år och blind, den andra 82 år och förvärkt av reumatism, hade gått in i en bönekamp. Efter flera veckor får Peggy se en syn. Hon ser kyrkan överfull och en för dem okänd man i predikstolen.

Systrarna kontaktar då församlingens äldste och utmanar dem, sju personer, att två nätter i veckan samlas till bön i en ladugård nära systrarnas stuga. Bibelordet som de skulle be utifrån är det samma som systrarna stått i tro på i sina böner: ”Jag skall utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra”

Då man under sex veckor stått på detta löftet i sina böner, reser sig en natt en ung man och läser från Psalm 24: ”Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får komma in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och ett rent hjärta..” Han ropar sedan ”Gud, är mitt hjärta rent?” – faller på knä under tårar och bekännelse och blir liggande under Andens kraft. Detsamma händer åtminstone ytterligare tre av männen. När de kommer ut på morgonen, möter dem synen som beskrivs inledningsvis.

Campbell berättar att under avslutningen av första mötet i kyrkan reser sig samme unge man som i ladugården hade fått ordet om hjärtats renhet. Han ropar nu till Gud och påminner om löftet om ”strömmar över det torra”. Han knäböjer i mittgången och blir liggande under kraften. Anden faller över alla församlade. När man sedan skulle lämna kyrkan står 600 personer utanför, och mötet måste fortsätta.

En genomgripande väckelse hade startat, som svepte över yttre Hebriderna i tre år. Herrens Ande drog själv ihop skarorna som sökte frälsning, någon annonsering behövdes aldrig. Syndanöden var väckelsens signum. Omvändelserna gick på djupet och bar riklig och varaktig frukt.