Viktigare att återställa jordbruks­markerna än våtmarkerna

Frågar man människor vilket som är det viktigaste yrket får man ofta höra ”läkare”, ”lärare” eller ”forskare”. Och visst är det viktigt med personer som kan bota våra sjukdomar, utbilda nästa generation och ta fram läkemedel, men det finns ett yrke som är ännu viktigare, och det är bonde.

Utan mat i magen hjälper inga läkare eller mediciner i världen mot kroppens förfall och utan mat i magen kommer eleverna förr eller senare ha utbildats förgäves.

Därför bör varje svensk glädja sig och känna tacksamhet så fort han eller hon ser en hårt arbetande lantbrukare, en skördetröska som driver fram dammoln på en åker eller en traktor som stoppar upp trafiken på en 90-väg. Men det finns också något annat som varje svensk bör glädja sig över att se, och det är diken.

Att leda om vatten för att få bättre jordbruksmark har människor gjort sedan urminnes tider, men från början av 1800-talet till mitten av 1900-talet skedde i Sverige något man kan kalla för ”den stora utdikningens tid”. Nu började befolkningen öka rejält, nu skulle fattigdomen bekämpas och nu skulle Sveriges mark lysa gyllengul av mognande grödor.

Med hacka och spade fick svenskarna gå man ur huse för att dika upp våtmark och bygga rörledningar, och staten var inte sen med att belöna det hårda arbetet – totalt lades mer än 7 miljarder kronor på projektet.

Även om nyttan med att dika ur mossar för att få större skogsarealer ifrågasattes på sina håll var uppbackningen för projektet stor. Aftonbladets chefredaktör Lars Johan Hierta argumenterade för stora statsfinansierade torrläggnings­projekt; väckelsepredikanten Lars Levi Laestadius riktade en känga åt norrlänningar som ägnade sig mer åt jakt och fiske än att förädla dyrbar mark; och en förening vid namn Svenska mosskulturföreningen bedrev ihärdigt lobbyarbete för att våtmarker skulle omvandlas till odlingsmark.

Långt senare kan vi se att den stora satsningen gav resultat: 1 000 000 kilometer diken och rörledningar byggdes, 600 000 hektar mossar och kärr odlades upp och åkerarealen ökade från cirka 1 miljon hektar till 3,4 miljoner hektar mellan 1800 och 1960, enligt framlidne stats­agronomen Harry Linnér.

Allt var inte guld och gröna skogar – det var inte idealiskt att odla på mossmark, problemen med frost försvann inte och ekosystem rubbades – men klart står att utdikningen ledde till att Sverige blev ett stort jordbruksland.

I dag är tongångarna helt annorlunda. Nu ses orden ”återställ våtmarker” i såväl Melodi­festivalen som i trafiken; nu belönar politiker bönder som gräver igen diken; och nu intervjuar medier mark­ägarare som fogar sig efter den nya ordningen.

Parallellt med detta pågår en diskussion om svensk livsmedels­försörjning. På 1980-talet var Sverige 100 procent själv­försörjande på alla viktiga baslivsmedel, men i dag skulle vi bara ha 50 procent av den mat vi behövde om importen ströps, och allt mer jordbruksmark slutar att användas. 

Märkligt är det då att hetsjakten på de svenska dikena fortsätter.

Visst finns det både natur- och klimat­mässiga fördelar med våtmarker och visst kan 1800- och 1900-talens utdiknings­projekt ha gått för långt på sina ställen, men riskerar inte dagens tongångar att göra att vi ”hamnar i andra diket”? 

Nu kanske en och annan menar att återställandet av våtmarker inte behöver drabba jordbruk, och att det främst är torvbrytning som våtmarksaktivisterna vill komma åt, men forskare medger att återställandet av våtmarker gör att den svenska matproduktionen riskerar att minska.

Vi ska absolut ha vackra mossar med rikt naturliv, men vill vi säkerställa att vi har mat på bordet i både fredstid och orostid borde huvudfrågan inte vara hur vi återställer våtmarker, den borde vara hur vi återställer jordbruksmarker.