Opinion
Värre att miljoner muslimer saknar frihet än att Koranen eldas
I stället för förbud behöver alla i ett land med verklig yttrandefrihet lära sig att hantera kränkta känslor och kanalisera sin upprördhet på ett annat sätt.
Den senaste veckan har en stor fråga stått i centrum för debatten: Vad innefattar vår lagstadgade yttrandefrihet?
Bakgrunden är onsdagens koranbränning utanför Stockholms moské på Södermalm. Aktionen genomfördes av Salwan Momika, irakier som sedan 2021 har uppehållstillstånd i Sverige, och motiveras som en protest mot innehållet i Koranen: ”Mitt problem i dag är inte judarnas, kristnas eller andras böcker. Mitt problem är den bok som uppmanar till våld och mord – det är Koranen.”
Resultatet har blivit massiva protester, både internationellt och i Sverige. I söndags samlades tusentals muslimer på Medborgarplatsen i Stockholm med krav om att koranbränning ska förbjudas i lag.
Många debattörer har stämt in i det kravet och hävdat att koranbränningen inte är en del av yttrandefriheten utan snarare bör ses som ett hatbrott och därmed vara förbjudet. Det gäller också Sveriges Kristna Råd, vilket vi tidigare har kritiserat här på ledarsidan.
Att bränna böcker, hävdas det, ska inte ses som ett uttryck för en åsikt utan snarare jämföras med en våldshandling. Resultatet av bokbål blir inte konstruktiv debatt utan kränkta känslor och polarisering.
Perspektivet har självklart sina poänger. Med yttrandefrihet följer också ansvar. Inte allt som får yttras bör i varje läge yttras. Som statsministern formulerat det: Inte allt som är lagligt är lämpligt. Kritik mot Koranens budskap kan med fördel framföras på andra sätt än med bokbål.
Ändå är förbud – både mot koranbränning specifikt och mot bokbål generellt – fel väg att gå.
Praktiskt skulle förbud mot bokbål knappast lösa problemen. Det finns ju många andra sätt att förnedra Koranen eller andra böcker på. Får man vira in den i bacon? Får man urinera på den? Människans destruktiva fantasi känner som bekant inga gränser.
Yttrandefriheten bör ges en så vid definition som möjligt. Att lägga till nya inskränkningar utifrån olika gruppers kränkta känslor riskerar att bli ett sluttande plan utan slut. Om Pridefestivalernas olika uttryck upplevs kränkande av vissa grupper – vilket de gör – ska de då förbjudas? Borde redan fotoutställning Ecco Homo ha bannlysts därför att kristna och muslimer upprördes?
I stället för förbud behöver alla i ett land med verklig yttrandefrihet lära sig att hantera kränkta känslor och kanalisera sin upprördhet på ett annat sätt än att ropa på förbud och försöka sätta munkavle på dem man upprörs över. Det är i öppen debatt som våra olika övertygelser måste bemötas. Står man inte ut med det kan man alltid söka sig till ett mindre fritt land; sådana finns det tyvärr många att välja bland.
Detta blir extra viktigt när kraven på förbud kommer från muslimskt håll, eftersom yttrandefrihet på de flesta håll inom islam är starkt villkorad. Enligt Kairodeklarationen från 1990, undertecknad av 57 muslimska stater, har var och en ”rätt att uttrycka sin åsikt fritt på ett sådant sätt som inte strider mot principerna i sharia”. Det är alltså inte fråga om verklig frihet i Kairodeklarationen.
Låt oss inte tappa perspektiven. Det är mer upprörande att miljoner muslimer världen över är fråntagna religionsfrihet och yttrandefrihet än att en person i Sverige bränner en koran. Det är mer upprörande att så många muslimer i Sverige i praktiken inte kan njuta av den yttrandefrihet och religionsfrihet svensk lag ger dem än att en person visar brist på omdöme i hur han framfört sin kritik av islam.
När får vi se tusentals muslimer på Medborgarplatsen i Stockholm kräva frihet för muslimer att utan repressalier kritisera islam och lämna islam?
