Varför finns det ingen mobbningsnollvision?

Kränkande särbehandling/mobbning borde definitivt inte höra hemma i ett demokratiskt välfärdssamhälle. Och ändå gör den det.
Trots att de samhällsekonomiska kostnaderna för mobbning är gigantiska, långt över 30 miljarder om året, så verkar ingen höja ett ögonbryn.
Någon tvekan om att mobbning är vanligt kan inte råda. Enligt SOU 1999:69, Individen i arbetslivet, upplever sig över 300 000 personer vara mobbade av sina arbetskamrater eller chefer, alltså ungefär åtta procent av alla anställda. Utredningen noterade bland annat att "dålig organisation, svag ledning, liksom neddragningar och därmed ökande stress i arbetslivet är grogrund för mobbning". Vidare observerade utredningen att det är ovanligt att underordnade mobbar överordnade. Detta förhållande är dock viktigt att notera, då det tyder på att mobbning framför allt kommer uppifrån, eller möjligen från "sidan".
Sjukfrånvaron bland dem som anmält mobbning som arbetsskada var i genomsnitt 120 dagar för kvinnor och 110 dagar för män. Vidare noterade utredningen, att mellan 10 000 och 30 000 långtidssjukskrivningar, oftast med diagnosen utmattningsdepression, förknippas med kränkande särbehandling/mobbning och att mellan 100 till 300 självmord per år sker till följd av dessa kränkningar.

Två till fem gånger så många människor begår alltså självmord på grund av arbetsrelaterad mobbning, jämfört med antalet fysiska olycksfall på arbetsplatser med dödlig utgång.
Enda sättet att förhindra mobbning och kränkande särbehandling är att göra det olagligt. Utgår ett personligt och kraftfullt straffansvar till alla chefer, som underlåter att förhindra eller själva medverkar i mobbningsprocessen, så skulle mycket kunna vinnas.

Det är anmärkningsvärd att våra folkvalda inte vidtar kraftfulla åtgärder. För trafiksäkerheten avsätts många miljarder kronor för bättre bilsäkerhet, förbättrad infrastruktur, bättre utbildning och utrustning. Men på våra arbetsplatser finns ingen som helst nollvision, vilket leder till att flera hundra anställda varje år inte ser någon annan utväg än att begå självmord.
Totalt är det omkring 1 500 personer som begår självmord, varje år, år efter år, det vill säga mer än tre gånger så många som omkommer i trafiken.
Det är från detta perspektiv inte svårt att se hur mobbning gradvis eroderar bort vårt välstånd och vår kultur. Problemet är att denna erosion, till skillnad från terrordåd och dödsfallen på våra vägar, är så tabubelagd, att inte heller de forskare som borde ha kompetens att studera långa sociala processer, till exempel historiker, märker detta.

En självklarhet i ett demokratiskt välfärdssamhälle borde vara, att all mobbning och kränkning definieras som psykisk misshandel och kriminaliseras, precis som fysisk misshandel.

Rigmor Tjerngren
ordförande i Organisation
Mot Mobbning, OMM