Turkiet trampar på yttrandefriheten

Inget land i Europarådet fälls så ofta i Europadomstolen för brott mot yttrandefriheten som Turkiet. Fängslandet av flera kurdiska journalister är ett exempel på hur Turkiet använder sina antiterrorlagar för att själva terrorisera demokratins grundpelare, skriver frilansjournalisten Ala Riani.
Turkiet har dömt den 24-åriga kvinnliga journalisten Emine Demir, tidigare chefredaktör för den kurdspråkiga tidningen Azadiya Welat, till 138 års fängelse.
Anledningen? Emine Demir tillät rapportering av organisationen PKK i tidningen.
Matematiken? Hon fick 18 månader för var och en av de 84 artiklarna om PKK som publicerats i tidningen mellan 2008-2009. Ovanpå det lite för "milda" straffet lade man ytterligare 12 år.
Metod? Under artikel 314 i den turkiska brottsbalken fann man Emine Demir skyldig till att ha "spridit propaganda för en illegal organisation" och för att ha "agerat å en terroristorganisations vägnar".

Samma dag domen föll i den kurdiska staden Diyarbakir, var president Abdullah Gül på artighetsvisit för att visa det kurdiska folket en gest av försoning. Och detta är Turkiet i ett nötskal. Säg en sak och gör en annan. Att diagnostisera det till en slags schizofreni vore för snällt. För det handlar inte om att Turkiet har två personligheter, nej, det handlar om en tydlig politik, inlindad i vackra pappersomslag och klingande ord. För rent kosmetiskt har Turkiet ändrat sig. Kurder ska ibland få prata kurdiska, kurdiska barn kan få privatlektioner i sitt språk, en statlig tv-kanal som styrs av, just ja, staten, ska få sändas på kurdiska.
EU menar att mycket har gjorts men att förföljelserna fortsätter. Så kan man milt sagt uttrycka det.

År 2009 svarade Turkiet för 27,9 procent av samtliga fall i Europadomstolen, där en medlemsstat i Europarådet fälldes för brott mot yttrandefriheten. Trots att landet enbart utgör 9,1 procent av Europarådets medlemsstaters invånare, har alltså landet tre gånger så hög överrepresentation i fråga om brott mot yttrandefriheten. Den enda egentliga konsekvensen är utbetalning av vite till målsäganden. Sen fortsätter Turkiet med sina förbrytelser.
Tidningen Azadiya Welat ("Landets frihet" på kurdiska) som Emine Demir var chefredaktör för, har stängts ner hela åtta gånger. Dessvärre är inte Demir unik. Tidigare chefredaktören för tidningen Vedat Kursun avtjänar ett 166-årigt fängelsestraff. Totalt sitter nio journalister på tidningen i det ökända Diyarbakir-fängelset.
Gurbet Cakar och Bedri Adanir, tidigare chefredaktörer för Heviya Jine (Kvinnans hopp) och tidningen Hawar (Rop) väntar båda på straff. Förra året dömdes reportern Ersin Celik till sex års fängelse. I april hittades journalisten Metin Alatas från nämnda Azadiya Welat hängd i ett träd.

Den amerikanska journalisten Jake Hess anklagades förra året för att ha haft kopplingar till PKK efter en artikelserie om den turkiska arméns bombningar i norra Kurdistan och bränder av kurdiska skogar.
Organisationen Reporters without borders bekräftar att Atatürk, armen, den kurdiska frågan och den turkiska nationens värdighet, är särskilt tabubelagda frågor som väcker liv i den turkiska rättsapparaten.
Frågan är då hur länge Turkiet ska använda demokrati som täckmantel för att fortsätta begå brott och bryta mot mänskliga rättigheter?
För mig är det tydligt. Antiterrorlagen och yttrandefrihetslagen i Turkiet är redskap för att slå ner på kritik av alla de slag. All aktivitet som rör Kurdistan-frågan riskerar att stämplas som kopplat till terrorism. Kurdiska politiker får inte citeras eller uppmärksammas. Kurdistans socioekonomiska situation, den utbredda fattigdomen och arbetslösheten, får inte belysas. Turkiet använder sig av sin antiterrorlag för att själv terrorisera demokratins grundpelare.Ala Riani
Frilansjournalist och människorättsaktivist

Anmärkning: Turkiets ambassadör i Sverige har getts möjlighet att bemöta texten, men har avstått.