Ledare
Tid för Sverige att lyfta livets kultur – hela livet

Sverige har under senare år färgats alltför mycket av dödens kultur. Kulor och sprängmedel har tagit liv efter liv i det pågående gängkriget. En mördare gick in i en skola och tog tio oskyldiga med sig i döden. Politiken och massmedia fattar varandras händer och tar ställning mot våldet och dödandet.
Det är en nödvändig markering, men det är en stor uppgift att vända våldets väg till en livets kultur. En viktig fråga som behöver ställas om vuxenvärlden ska bli bättre på att skydda liv är hur vi ser på skyddsvärdet också för samhällets allra minsta.
En sorgens filt har den senaste veckan vilat över Sverige. I tisdags stannade hela landet upp i en tyst minut av respekt för dödsoffren vid skolskjutningen i Örebro. Människans tillvaro har dock egenskapen att döden ofta varvas med nytt liv.
Det var också detta kung Carl XVI Gustaf anknöt till på måndagens konselj om den nyfödda prinsessan. Allt mediefokus hamnade tyvärr på kungens felsägning, men det vore värdefullt om Sverige kunde ta en allvarlig funderare utifrån de ord han sade dessförinnan.
Ett barns födelse bör alltid betraktas som en gåva till mänskligheten, oavsett om det föds i slott eller i social utsatthet. Vissa barn behöver mer samhällelig omsorg än andra, men något är fel om ett samhälle betraktar ett väntande barn som ett problem, snarare än en välsignelse.
Tre dagar innan den nya prinsessan föddes överlämnades årets andra statliga utredning på temat abort. Den kristdemokratiska sjukvårdsministern tog uppskattande emot utredningen, som förkunnar att det nu ska bli ännu lättare att avsluta ofödda människoliv. Några veckor tidigare överlämnades grundlagsutredningen som argumenterade i samma stil.
Den tog dessutom ärendet till helt nya nivåer, och beskrev rätten till abort som så viktig att den som enda inslag i sjukvården ska skrivas in som rättighet inte bara i allmän lag, utan till och med i Sveriges grundlag.
Att utredningarna kommer till dessa slutsatser är politiskt sorgligt, men är en förutsägbar följd av hur den ofödda människans rätt till liv under lång tid har trampats under det offentliga Sveriges fötter. Alla som vill värna livet har både ett kortsiktigt och ett mer uthålligt arbete att göra på detta område.
I närtid bör det absurda förslaget att göra svensk grundlag till en anslagstavla för politikers favoritfrågor naturligtvis avvisas. Men på längre sikt behöver vårt land byta tonläge. Det är självfallet positivt när ledande politiker talar om vikten av att stoppa våldsvågen och värna människors trygghet. Signalerna blir däremot motsägelsefulla när man med ena handen försöker öka tryggheten för vuxna människor, men med andra handen trycker undan dem som vill värna rättigheterna för de allra mest utsatta – de som ännu vilar i sin mammas mage.
Ett barns födelse bör alltid betraktas som en gåva till mänskligheten, oavsett om det föds i slott eller i social utsatthet.
Dessa två utredningar uttrycker en kollision i det nutida Sveriges syn på liv och död. Det är en skrämmande tanke att samtidigt som offer för skolskjutningen i Örebro fortfarande vårdas på intensivvårdsavdelningen släcks ofödda människoliv aktivt på en annan avdelning. Att detta fortfarande sker utan djupare reflektion är ett underbetyg för vår tids samhällsmoral.
Sverige bör kunna göra två saker samtidigt. När ond, bråd död drabbar gör svenskarna väl i att samlas och sörja och tala för livet, så som skett efter massmordet i Örebro. Men vi borde samtidigt kunna ta fasta på kungens budskap: Ett nyfött barn kan ge ljus och hopp till en värld som plågas av mörkret. Det är en tanke att ta till sig för varje politiker, varje journalist och varje medborgare.