Opinion
Skamligt att dela ut ett Leninpris i Sverige
Ingår kate-gorin de vidrigaste förtryckarna i mänsklighetens historia numera i begreppet ”kontroversiella personer”? När graderade vi ner ondskan till nivån av att vara ”kontroversiell”?
Så var det dags igen för en av svensk kulturs märkligaste händelser: Leninpriset.
Det har delats ut sedan 2009, ursprungligen under namnet ”Jan Myrdals stora pris – Leninpriset”, men numera är namnet nedkortat till enbart Leninpriset. Grundaren är hotellentreprenören Lasse Diding i Varberg och prissumman attraktiva 100 000 kronor.
Bland tidigare pristagare finns en rad kända vänsterprofiler som Sven Wollter, Mikael Wiehe, Jan Guillou, Maj Wechselmann och Kajsa ”Ekis” Ekman. I år är mottagaren författaren Nina Björk.
Vladimir Lenin (1870–1924) ledde den ryska revolutionen 1917 och är portalfigur för den sovjetiska enpartistaten. Diktatur, svält, terror och död följde i hans spår. Det var under Lenin som Gulag, den ryska versionen av koncentrationsläger – eller för att använda den inhemska terminologin, ”korrektions- och arbetsläger” – började byggas upp över hela Ryssland.
Direkt efter maktövertagandet 1917 inrättade Lenin den hemliga polisen, tjekan, som hade till uppgift att rensa ut motståndet mot revolutionen. Så påbörjades en fruktansvärd hetsjakt på människor. Inte för att de begått några brott, utan enbart för att man kunde beskrivas som ”klassfiende”. Enligt Lenin måste ”ohyran” utrotas.
Som historikern Richard Pipes har uttryckt det: Lenin uttryckte en ”fullständig likgiltighet för mänskligt liv, förutom när det gällde hans egen familj och hans närmaste medarbetare.”
Lenin är ansvarig för en ondska och ett förtryck på en nivå som är svår att ta in. Konkret handlar det om miljoner människors död och ett ohyggligt förtryck av dem som tilläts att leva. Lenin kvalar med andra ord in i gruppen av despoter med namn som Mao, Stalin, Hitler och Pol Pot.
Och så delas det ut ett pris i Sverige i hans namn! Det är ofattbart.
All heder till författaren Susanna Alakoski, som nominerades 2013 men då tackade nej och valde att inte ta emot det. Motiveringen var att hon inte ville förknippas med ”totalitära ideologier eller regimer”.
Tyvärr är det en ovanlig inställning bland dem som fått priset. Där tonas i stället Lenins livsgärning vanligen ner på ett i det närmaste stötande sätt. Så påpekar årets pristagare Nina Björk i en kommentar att ”Lenin är inte en bra förebild”. Ska det kallas att ta avstånd från en massmördare?
Samma nonchalanta lättsinne inför ondskan uppvisar grundaren av priset, Lasse Diding. Han säger att han förstår tveksamheten inför priset ”eftersom Lenin är en kontroversiell person”. Ingår kategorin de vidrigaste förtryckarna i mänsklighetens historia numera i begreppet ”kontroversiella personer”? När graderade vi ner ondskan till nivån av att vara ”kontroversiell”?
Här finns en märkligt motsägelsefull hållning på den svenska vänstersidan. Fördömandet av partier i riksdagen till höger om Socialdemokraterna, liksom av deras väljare, brukar ske med ord med långt starkare moralisk laddning än ”kontroversiell” eller ”inte en bra förebild”.
Ondska går inte att sortera till höger eller till vänster. Den går inte att isolera under en viss religion – hinduism eller kristendom eller islam – eller enbart med en viss sorts filosofi. Ondska är snarare som en amöba, som kan ta sig många olika skepnader och förtrycka människor och nationer på många olika sätt och sticka upp sitt fula tryne i alla möjliga sammanhang.
Men oavsett höger eller vänster, oavsett skepnad och namn, finns det personer som kanaliserar ondskan. Som Vladimir Lenin.
Därför är det skamligt att det delas ut pris i hans namn i vårt land.
