Ska aborter prioriteras framför cancervård ifall det blir krig i Sverige?

Sedan kriget i Ukraina bröt ut 2022 har landets sjukvårds­system gått på knäna. Hundra­tusentals soldater och civila har behövt vård; sjukhus har förstörts i ryska attacker; utrustning och mediciner saknas; personalen räcker inte till; och det är ofta en kaosartad situation. Därtill har stora omprioriteringar behövt göras. Vaccinations­program har avbrutits, icke-akuta operationer har fått ställas in och patienter – inklusive barn – med kroniska sjukdomar har fått sina behandlingar pausade. 

”Kriget förändrade allt”, berättar en ukrainsk läkare för det amerikanska kirurgi­förbundet ACS och förklarar att det nu först och främst handlar om att kämpa för människors liv.

I Sverige vill regeringen inte att sjukvården ska bli tagen på sängen ifall en liknande krigs­situation uppstår här. Därför föreslog man 2025 att särskilda regler för hälso- och sjukvården ska införas vid kris och krig, och nu – från och med den 1 januari 2026 – har detta förslag trätt i kraft. De nya reglerna innebär att kommuner och regioner endast ska ”vara skyldiga att erbjuda vård som är nödvändig för liv och hälsa” i tider av kris och höjd beredskap och att ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde”. 

Vid extra svåra situationer, så kallat kvalificerat katastrof­tillstånd, ska regionernas och kommunernas skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård begränsas ytterligare. 

Parallellt med detta har regeringen – med samtliga riksdags­partier bakom sig – föreslagit att abort ska skrivas in som en rättighet i grundlagen. Eftersom en grundlag endast kan ändras genom att förändringen röstas igenom vid två tillfällen i riksdagen – med ett riksdags­val emellan – är politikerna ivriga att få till den första omröstningen redan i vår. Därefter ska den andra omröstningen ske efter höstens val, varpå lagen ska kunna införas den 1 januari 2027. Frågan är dock hur övertänkt detta förslag är.

Kritiker har redan varnat för att det hela är symbol­politik och att det kommer att leda till att politiker börjar använda grund­lagen som ett politiskt slagträ i andra frågor, men det finns andra problem.

Uppsala universitet har – utan att lägga någon värdering i det – påpekat att den planerade grundlags­förändringen kommer få en koppling till skadestånds­lagen.

”Universitet bedömer att om någon vägras abort i strid med abort­lagen så har en rättighet i regerings­formen överträtts, vilket utgör grund för skade­stånd”, står det i regeringens proposition.

Regeringen motsäger inte detta, utan skriver att ”det inte är uteslutet att ett brott mot rätten till abort skulle kunna utgöra grund för grundlags­skadestånd”. Det här innebär alltså att sjukhus som säger nej till att utföra en abort kan tvingas in i en rättsprocess och få en saftig nota. Det kanske sjukhusen kan klara av i fredstid, men hur skulle detta fungera i kristid och i värsta fall krigstid?

Ska en barnmorska som står i valet mellan att hjälpa en kvinna att föda barn och att utföra en abort på en annan kvinna tvingas välja aborten? Ska en kirurg som behövs för att behandla skott­skador och lem­lästade kroppar tvingas bistå vid komplikationer efter en sen abort? Och ska smärt­stillande läkemedel gå till en kvinna som inte vill ha sitt barn i stället för till ett barn som lider på grund av sin cancer­behandling?

Man kan tycka att sjuk­vården har rätt att prioritera de mest nödvändiga patienterna i en krigs­situation, vilket de nya reglerna för sjuk­vården också slår fast, men faktum är att de nya sjukvårds­reglerna inte är inskrivna i grund­lagen, till skillnad från hur det är tänkt att bli med abort­lagen.

Så frågan till politikerna är: Vilken vård är mest lämpad att skriva in i grund­lagen?