Riksdagsvalet 2022 ritade om den svenska politiska kartan

Valresultatet i söndagens val skakar om det svenska parlamentariska systemet i grunden. Avsevärt mer än vad väljare och allmänhet tidigare kunnat förberedas för. När Sverigedemokraterna nu blir näst största parti stöps om inte annat arbetet i riksdagen om i grunden.

Tolv år efter att SD kom in i riksdagen gjorde sig partiet redo för en ny era. Från riksdagslokalerna i gamla riksdagshuset har partiet i det tysta tränat sina riksdagsledamöter och tjänstemän i konsten att regera. Många har kallat denna utbildning för en förberedelse att äntra Rosenbad, men detta är fel i grunden.

Dagens Nyheter kunde tidigare presentera den tentamen som tolv utvalda företrädare skrev efter en genomförd utbildning. Som föreläsare märktes bland annat Mikael Sandström (M) med bakgrund som statssekreterare åt statsminister Fredrik Reinfeldt.

Och även om ytterligare ett 40-tal politiska tjänstemän utbildats i hur regeringskansliet fungerar har fokus, och tentamen, legat på riksdagsarbetet. Trots att huvuddelen av deltagarna är riksdagsledamöter handlar den tentamen som publicerades uteslutande om riksdagsarbetet i allmänhet och utskottsarbetet i synnerhet. Något som dessa ledamöter borde kunna redan, men det fanns något som skiljer denna utbildning åt: Den fokuserar i detalj på vilka krav som ställs på presidiet i respektive riksdagsutskott.

SD har fram tills nu nekats platser i presidierna trots att de har varit Sveriges tredje största parti. Detta förhållningssätt kommer att vara omöjligt med årets valresultat. 

Som ordförande i ett utskott ”äger” partiet dagordningen och kan därmed styra mycket av beredningsarbetet av motioner och inte minst regeringens propositioner. Med rollen som ordförande följer även internationell representation.

Med att vara riksdagens näst största parti följer också praxis att partiet blir valt att bemanna talmansposten om de tillhör oppositionen. Räknas SD till regeringsunderlaget tillfaller talmansposten i stället Socialdemokraterna. 

I detta fall har SD en naturlig kandidat, om de kommer att räknas som oppositionsparti utanför regeringen, i Björn Söder, som var andre vice talman under Urban Ahlin 2014–2018. 

Under mandatperioden 2014–2018 kom de vice talmännen, tre till antalet, att tjänstgöra mer än vad företrädare gjort. Detta beroende på att Ahlin valde att lägga mycket energi åt det internationella utbytet mellan olika parlament.

Söder kom, trots kritiken från Rosanna Dinamarca (V), att bli en av de mest respekterade och populära av de tjänstgörande talmännen, där till och med Miljöpartiets gruppledare ska ha uttryckt sin uppskattning till Söder för hans prestation.

Men detta är bara några av förändringarna som kommer att märkas om nu riksdagen väljer att följa praxis. De största förändringarna är av mer psykologisk natur och kommer att drabba Moderaterna, som varit oppositionsledande och näst största parti sedan valet 1979.

Dels kommer M att behöva lämna förstakammarsalen i Gamla riksdagshuset som grupprum när riksdagsgruppen har sina möten på tisdagar, eftersom möteslokalerna i riksdagen fördelas efter partiernas storlek. Den psykologiska effekt som detta kommer att få ska inte underskattas.

Den andra förändringen är hur de administrativa lokalerna och ledamöternas arbetsrum fördelas. Att S sitter kvar i kvarteret Cephalus som största parti är redan klart, lokaler de i dag delar med bland annat Vänsterpartiet. Men för M och SD kommer det att bli dramatiska förändringar även där.

Även här kommer M att trängas ut från de lokaler där de kunnat sitta samlat. Det kan inte uteslutas att M nu kommer att få sitta med sina tjänstemän i olika lokaler, vilket naturligtvis påverkar det dagliga arbetet som då blir mer omständligt när de tvingas sitta i olika fastigheter.

Ett pussel som M inte har så mycket att säga till om, då detta ansvar faller under Riksdagsdirektören, som ska finna den minst dåliga lösningen för partierna. Där naturligtvis regeringsbärande parti och största oppositionsparti har företräde.

Internt inom M kommer det sannolikt att bli en uppslitande eftervalsdebatt, där Ulf Kristersson kommer att få huvudskulden för valresultatet, som bör betecknas som en katastrof värre än Bo Lundgrens valresultat 2002. 

Ulf Kristersson måste nu, när han rider på en tiger, visa att han har kraften att ta tillbaka det politiska initiativet inom borgerligheten, även om det innebär att han måste utmana sitt eget regeringsunderlag och valets obestridde segrare, SD.

Redan för tre månader sedan fanns det inom partiet ett gryende missnöje med Kristerssons prestation. Allt fler menade att hans företrädare, som han själv i kulisserna var med om att avsätta, Anna Kinberg Batra, borde ha fått prövas i ett val. Valförlusten 2018 kunde Kristersson förklara bort med arvet efter henne, men detta resultat är ännu sämre under hans ledarskap.

Kristersson tillhör det mer liberala Stockholm, som är förknippat med Fredrik Reinfeldt, vilket präglat hans ledarskap. Han har inte upplevts som i grunden tillräckligt genuint konservativ för att ge partiets konservativa utveckling trovärdighet. Kristersson måste, oavsett om han äntrar Rosenbad som statsminster eller ej, initiera en förnyelse av Moderaterna. Och gå grundligt tillväga.

Den process som initierades av Bo Lundgren efter katastrofvalet 2002, och där Fredrik Reinfeldt kom in först långt in i processen, leddes i hög grad av kvartetten Anders Borg, Sven-Otto Littorin, Mikael Odenberg och Ulrika Schenström.

Kvartetten, som senare kompletterades med Reinfeldt och Jan Schlingmann, var inget nytt i svensk politik. Den speglade snarare den process som byggt den socialdemokratiska makthegemonin under mer eller mindre ett sekel. Kortfattat kan den beskrivas som att partiet först gör en relevant samhällsanalys, utan politiska raster, för att sedan formulera problemen, och slutligen applicera det ideologiska perspektivet på hur dessa problem ska lösas. 

S har tillämpat denna analysmodell sedan 1926, då socialdemokratins störste, och samtidigt mest underskattade, ideolog Nils Karleby gav ut sin skrift Socialismen inför verkligheten – den manual som Tage Erlander kom att använda sig av vid bygget av det svenska folkhemmet. Att denna manual låg Erlander varmt om hjärtat har Ingvar Carlsson vittnat om.

När Carlsson kallades till anställningsintervju hos Erlander som tilltänkt sekreterare 1958 fick Carlsson en enda fråga: ”Hur väl kan Carlsson sin Karleby?”

Carlsson redogjorde i en timma. Sedan var jobbet hans.

Riksdagsvalet 2022 kommer att gå till historien, då den svenska politiska kartan ritades om i grunden. Och det är inte otänkbart att det nu skett ett långsiktigt paradigmskifte i svensk politik. 

Allt kommer bli avhängigt på hur pass väl Moderaterna internt kommer att ägna sin tid fram tills nästa val – om de klarar av att gå i opposition mot sig själva även om de sitter med makten, om de följer de erfarenheter som reningsprocessen från 2002 års valresultat kom att innebära, med att tillämpa en nästan hundra år gammal reformeringsprocess som kunde garantera en socialdemokratisk förnyelse även i maktställning, eller om de går in i den fas som kan innebära att partiet är slut som enande borgerlig politisk kraft, även om de skulle inneha statsministerämbetet.

Klart är att SD, riksdagens yngsta parti, på alla plan nu petat bort M från oppositionstronen och som motvikt till S. Vad som ska kunna reversera denna nya ordning är okänt och ligger i Moderaternas egna händer att avgöra.