Regeringen kan ta jullov i allvarston – men inte i panik

Sverige har nu gått in i julavslutningstider, och även politiken ska försöka ta lite julledigt. Därmed har vi också ett naturligt tillfälle för utvärdering av året som gått. 

En översyn av läget säger att det går knackigt för regeringen Kristersson. Men ett historiskt perspektiv visar att det inte alls går så illa som regeringens kritiker vill göra gällande.

Att regera kostar på. En nytillträdd regering förlorar regelmässigt en stor del av sitt väljarstöd efter tillträdet. De förhoppningar som lockade väljarna i röstningsbåset visar sig nästan alltid svårare att uppfylla än vad partierna gett intryck av i valrörelsen. Att Ulf Kristerssons tre regeringspartier gått tillbaka i opinionen är därför helt enligt mönstret. 

Den stora skillnaden är förstås att regeringsunderlaget denna mandatperiod innehåller ett stödparti som redan vid valet var större än det ledande regeringspartiet. Sverigedemokraterna har därefter haft förmånen att kunna utöva ett politiskt inflytande men utan att behöva ta det fulla ansvaret som regeringsparti, och i stället kunnat stå vid sidan och kräva mer omfattande åtgärder.

Detta upplägg framstår som maximalt gynnande för ett partis väljarstöd. Så har också blivit fallet. I SVT/Verians sista väljarbarometer för året har SD gått framåt två procentenheter sedan valet, medan vart och ett av regeringspartierna M, KD och L har gått tillbaka lika mycket, och regeringssidan ligger sju procent efter oppositionen. 

Tillbakagången är ändå inte speciellt dramatisk i historisk jämförelse. Lika lång tid efter att regeringen Löfven vann makten 2014 hade Socialdemokraterna tappat sju procent i mätningarna. Vi kan också jämföra med 2006, som var förra gången högersidan tog över regeringsmakten. Vid motsvarande tid den gången hade vänsteroppositionen lyckats skaffa ett övertag på hela 14 procent, och Socialdemokraterna låg långt över 40 procent i mätningarna.

En regerings framtida öde avgörs dock av hur väl man lyckas förvalta sitt uppdrag under hela mandatperioden. Lagom till valet 2010 hade Alliansregeringen därför vunnit tillbaka hela vänstersidans övertag och lite till. Ulf Kristersson bör därför inte vara alltför orolig. 

Men visst finns det orosmoln på den moderata himlen. Ett sådant är om Sverigedemokraterna skulle förbli klart större än Moderaterna i nästa val. Hur ska en sådan situation hanteras? Och hur ska MP, C, L och KD, som alla harvar kring eller under fyra­procentspärren, positionera sig för att uppfattas som relevanta för väljarna inför 2026?

Socialdemokraterna och Magdalena Andersson har nu länge kunnat surfa på oppositionsrollens alla fördelar, och utan att behöva ta eget ansvar har de klättrat till ovanligt höga opinionssiffror. De senaste undersökningarna pekar dock på att både partiet och dess ledare har passerat toppen och börjat falla tillbaka. En del kan rimligen förklaras av partiets uppenbara svårigheter att ta avstånd från radikal islam och det hot mot västerländsk demokrati som allt fler väljare nu börjar inse. 

Det finns samtidigt anledning att fundera närmare på siffran ”övriga partier”, som sedan valet har växt från 1,5 till 2 procent. Om en del väljare nu lämnar Socialdemokraterna för mer islamkritiska partier, kanske andra väljare i stället flyter i väg till partiet Nyans eller andra muslimska partier, vars siffror inte anges i mätningarna. 

Om så är fallet är det fler partier än Socialdemokraterna som bör vara oroliga. 

Behovet av ansvarigt politiskt ledarskap är minst lika stort inför 2024 som det varit någonsin tidigare.