Politiska vägval kan inte byggas på en livslögn

Förra veckans ekonomi­forum i Davos blev en ovanligt rörig tillställning – en reflektion av hur världen numera kastas mellan ständigt nya krislägen och utspel. Störst medie­fokus fick som vanligt Donald Trumps medverkan, men en viktig, mer långsiktig poäng lyftes av Kanadas premiär­minister Mark Carney.

För att hantera vår tids oro behöver världen analysera verkligheten sådan den faktiskt är, menade Carney, och återgav ett resonemang från den tjeckiske oppositions­ledaren Václav Havel om varför Östeuropas kommunism lyckades överleva sig själv så länge. Luftslottet kunde upprätt­hållas genom att butiks­ägare varje morgon ställde ut kommu­nistiska talespråk i skylt­fönstren, trots att varken de själva eller deras kunder längre trodde på regimens slogans. 

Ett döende system hölls under armarna genom att folket valde att leva i en lögn, och accepterade att förmedla åsikter och ritualer som de egentligen insåg var falska.

Denna historiska lärdom är angelägen också 2026, både för svenska yrkes­personer och väljare, och för världs­ledare som ska hantera stora inter­nationella utmaningar. Det offentliga samtalet i Sverige har länge haft flera mönster liknande det kommunistiska exemplet, men där samtalet nu har svängt till större ärlighet. 

Fram till 2015 fanns inget utrymme inom åsikts­korridoren att diskutera det lång­siktigt ohållbara med en alltför stor invandring utan fungerande integration. I dag har både Moderaterna och Social­demokraterna fullt ut insett problema­tiken och gjort dessa till centrala politik­frågor. Och länge trumpetade nästan hela det offentliga Sverige – mot bättre vetande – ut att män visst kan vara kvinnor, föda barn och vid behov sitta i kvinno­fängelser. Inte förrän nyligen har verkligheten nått ifatt utopin och nöd­bromsen dragits på tranståget. 

Men den mest uppenbara livslögn som det offentliga Sverige fortfarande klamrar sig fast vid torde ändå vara idén att det skulle vara etiskt neutralt att ta ofödda människors liv. Alla inser nog innerst inne att en sådan hållning är moraliskt ohållbar, så att vända en sådan kultur lär ta tid.

Även på det globala planet behöver ledare till både vänster och höger basera sina vägval på verklighet och rätts­tänkande, snarare än på önskan att få applåder från dem som hörs mest. Det är exempelvis en uppenbar moralisk plikt att stå upp för Irans folk mot den mordiska islamist­regimen, för Ukrainas rätt till skydd och rättvis fred efter Rysslands invasion, och för att mandatet att avgöra Grönlands framtid måste ligga hos invånarna själva, snarare än hos presidenter i annat land.

Historiens mönster visar att de mest frimodiga i att hålla fast vid den nyktra sanningen – även när den krockat med tids­andan – har varit de kristna. Sådana människor vet att opinions­siffror eller medie­genomslag inte är den viktigaste metoden att värdera våra vägval. Insikten om Gud som den yttersta domaren över hur vi förvaltat vårt liv ger det större perspektiv som en gudlös världs­bild saknar. 

Denna insikt påminner oss också att varje falsk filosofi förr eller senare måste falla, hur populär den för tillfället än råkar vara. 

Bibelns världsbild utgör därför en god utgångs­punkt för att ärligt utvärdera partierna inför höstens val: Vilka ger en sannings­enlig bild om samhällets utmaningar och presenterar åtgärder som både är moraliskt rättfärdiga och långsiktigt hållbara? På motsvarande sätt kan bibliska principer utgöra grund också för inter­nationell politik: Världens stora beslut bör aldrig avgöras av om de ger möjlighet till snabba klipp, utan av vad som ytterst sett är rätt­färdigt och sant.